8 september 2007

Det fixar sig Ivan Ivanovitj

Två månader har gått. Knappast första gången denna blog konstaterar det.

Men så finns det ju anledningar. Rent av ursäkter. Vissa är bra, andra mindre bra. Och just ursäkt har jag även denna gång. Bedöm själva kvaliteten.

Det var nämligen så att den 7e juli i tåg till Kiev. En stad som finns omnämnds flera gånger på denna blog då det var inte mindre än tredje besöket där på mindre än ett år. Nytt för i år var dock att Platzkarta, de billigaste biljetterna, var slut och Erik åkte ståndsmässigt i Kopé. Najs, fint, med känsla av gammal bond-film. Eventuellt blir det en framtida post om det, annars nöjer jag mig med att säga att det ju alltid är skönt med en egen kuppe.

Att Kiev är en ganska tråkig stad i längden har ju denna blog nämnt tidigare. Och intrycket står sig. Fint, rent västerländskt. Men tråkigt i längden. Men så hände ju nåt, något som gjorde att jag nog måste omvärdera staden en smula. Den är ännu på tok för västerländsk, stel och allmänt o-rysk, men det behöver inte vara fullt så långtråkigt iallafall.

Nämligen så att i Kiev finns det en väg. Jag vet inte vad den heter. Men det finns en Metro-station som heter Dnipro, och då är vi nära. Det är en väg man kan få för sig att korsa om man vill ta sig till gångvägen som ligger längs efter floden med samma namn som stationen. Denna blog avråder dock härmed starkt från detta. Det kan nämligen få oanade konsekvenser.

En sådan kan nämligen vara att du bara kommer halvvägs innan en ukrainsk bil komma från tillsynes ingenstans, fast i verkligheten från vänster. Är du då mitt i vägen är en kollision oundviklig. Och det gör ont.

Med andra ord blev er bloggare Erik påkörd av en denna ukrainska bil, bröt lite ben och hamnde på Ukrainskt sjukhus. Tre sjukhus han jag avverka. Först en timme på sjukhus nr. 7, utlänningssjukhuset dit alla utlänningar förs. Sedan ett par dygn på sjukhus nr. 12. Ett ganska otrevligt ställe, kort sagt. För att sedan lägga mig till ro på sjukhus nr. 1. Ett skapligt trevligt ställe. Där blev det minsan opererats. Och röntgas, datortomograferas samt hinna få ett gäng olika diagnoser på vad skadorna egentligen var.

Efter två veckor i närkamp med den ukrainska sjukvården fick jag åka till Sverige, ligga på sjukhus i Örebro i två veckor, få reda på vad som faktikst var fel på mig (brutet lårben och en spricka strax under knät), och slutligen lämna sjukhuset hoppandes på kryckor och gåendes med rollator.

Och med det, kära läsare, vill jag yrka på att jag haft en god ursäkt att inte blogga på ett tag, ty räknas sjukhustiden bort har det bara gått någon vecka sedan förra posten.

Men detta betyder också att bloggen har svårt för att kunna ge några rapporter från Rostov och Ryssland på ett tag. Åtminstone färska sådana. Däremot finns det väl en del saker på lager att skriva om. Lite berättelser om duster med elaka "sanitarkor" på Ukrainska sjukhus t.ex.

Tills vidare ber jag att säga tack för nu. Förhoppningsvis skall det inte gå två månader till tills de utlovade posterna kommer.

På återhörandes, denna gång från ett Sverige nära dig!

2 kommentarer:

Hanna sa...

Oj, dramatiskt! Kommer du att återvända till Rostov (snart)? Om allt går enligt planerna befinner jag mig där den 26 oktober! Inte så många veckor kvar alltså... Men före det har jag ännu lite kamp kvar i visumkriget, det har inte gått så smidigt... Krya på dig! Kanske vi ses nån gång i Rostov.

jc63 sa...

får hoppas att du tillfriskan och kommer tillback i gott nytt slag.för jag gillar att läsa der du skriver här och har saknat det mycket.