22 oktober 2007

Erik är lite sen, han har fått problem...

I början av september uppdaterades denna blog senast. Den gången med budskapet att det inte skulle dröja två månader till nästa uppdatering. Nu har det gått 1½. Hög tid för en ny post alltså.

Och då öst är öst och väst är Erik, så får det bli en del om saker som redan varit. En tillbakablick, om man så vill

Som tiden på sjukhus i Ukraina. Två veckor han jag avverka på två olika sjukhus i Kiev. Det första sjukhuset var inget mindre än det kända Sjukhus nr 12. Tre dagar var det där jag låg innan jag blev flyttad till Sjukhus nr 1. Vad går att säga om det? Tja... Om vi börjar med komforten så kunde det förstnämnda sjukhuset bjuda på fem-sex personer i ett rum. Ett rum med stora fönster längs ena väggen genom vilka solen kunde skina in. Är det 40 grader ute kan det med solens hjälp bli ungefär lite varmt inne också. Ett festligt system. Sjukhus nr 1 bjöd på enkelrum. Nästan intill svit. Kylskåp, TV (som visade Nils Holgersson på ryska), microvågsugn (som de inte viste inte hur fungerade), luftkonditionering. Lite skillnad alltså.

Men en sak hade de gemensamt. Nämligen ex-sovjetiska sjukhus grundpelare Sanitarkorna [санитарка]!

Visst finns det en doktor, nånstans långt borta. Och visst finns det en sjuksyster på varje avdelning. Men framförallt finns där en sanitarka! Vad i hela friden är då en sanitarka, frågor sig kanske ingen. Men utifall att så ändå är fallet, så svarar jag. Sanitarka är de personer som gör allt på sjukhuset utom det medicinska. De städar rummet, hjälper patienter med div. hygien-relaterade uppgifter, tar fram mat ur kylskåpet ut en, kallar på en sjuksyster om det behövs. Kort sagt allt utom medicinska sysslor. Behöver du nåt, fråga en sanitarka! Hamnar du på ett sjukhus såsom nr. 12 är sannolikheten stor att du mest bara får en utskällning om du frågor henne om något, i synnerhet om du inte talar perfekt ukrainska. Hamnar du däremot på ett sjukhus som nr.1, och är utlänning som betalar bra med pengar för det, är sannolikheten däremotstor att du får ett lätt nickande och ett "Charasjo" [хороршо], till svar. "Önskning noterad, skall utföras", kan det i detta sammanhang översättas.

...Åtminstone om man ser till att hålla dem på sin sida med kvarbliven tårta och glass som folk har haft med sig.

En annan intressant sak är det ex-sovjetiska sjukhussystemets förkärlek för sprutor. Inte tabletter och sådant västerländsk dekdent trams. Utan rejäla sprutor skall det vara! Allt från benbrott till liggsår - inget är för litet eller stort för att kunna anvhjälpas med en rejäl spruta i benet! För att inte tala om droppanordningar där inte en droppe av påsen innehåll når slangen in i kroppen utan skapar en smärre sjö på golvet istället. Finurligt på sitt sätt.
...Fast sprutan som ambulanspersonalen gav mig när jag skulle byta sjukhus. Mmm... En spruta att minnas. Aldrig har väl en bilresa, liggandes på en bår med brutet ej än opererat lårben körandes på inte alltid så jämna vägar, varit så trevlig som då! Knark när det är som bäst! Mums!

På tal om inte alls knark; På sviten på Sjukhus nr 1 fanns ett badrum/toalett. Den som någon gång varit i östeuropa vet att toalettstandarden knappast brukar vara den högsta. Att städa toaletten oftare än en gång om året ill Jul är inget att tänka på. Toaletter på offentliga byggnader i östeuropa brukar således vara allt annat än fina. Med ett undantag. Toaletten på min svit. Den städades varje dag under de två veckorna jag var där. Detta trots att den aldrig användes undertecknad inte kunde lämna sängen. Kanske finns alltså östeuropas renaste toalett på sviten hos Sjukhus nr 1 i Kiev? Hissnande tanke.

...och på tal om hissnande. Var inte över 1,80 om du vill få plats på en sjukhussäng i en hiss. Risken vid överlängd är att dörren får problem att stänga.

...Och undrar hur man tänkte när  man bestämde sig för att att ha trösklar mellan varje rum/avdelning på ett sjukhus där du skall rulla sjuka människor med brutna ben i sängar fram och tillbaka?

Denna blogpost har redan blivit lång. Så jag det kan nog vara dags att avsluta där. En sjukhusblogning blev det! Fast en sådan post är ju inte komplett utan en topp 3-lista över bästa soundtracker på ett sjukhus! Så här följer den:

  1. The Corrs - Everybody hurts
  2. Poul Krebbs - Små sensasjoner
  3. Lisa Ekdal - Vem vet inte du
Oslagbar musik för att kunna få tiden att gå. Bloggen tar tillfället i akt och tackar mina goda vän Torben som bistod med bland annat ovan nämnda musik. Samt köttförssås och spagetti.

Med det tackar bloggen för sig för nu, men lovar att höra av sig igen i höst!

På återläsande, ni ca 150 läsare som läser här regelbundet

8 september 2007

Det fixar sig Ivan Ivanovitj

Två månader har gått. Knappast första gången denna blog konstaterar det.

Men så finns det ju anledningar. Rent av ursäkter. Vissa är bra, andra mindre bra. Och just ursäkt har jag även denna gång. Bedöm själva kvaliteten.

Det var nämligen så att den 7e juli i tåg till Kiev. En stad som finns omnämnds flera gånger på denna blog då det var inte mindre än tredje besöket där på mindre än ett år. Nytt för i år var dock att Platzkarta, de billigaste biljetterna, var slut och Erik åkte ståndsmässigt i Kopé. Najs, fint, med känsla av gammal bond-film. Eventuellt blir det en framtida post om det, annars nöjer jag mig med att säga att det ju alltid är skönt med en egen kuppe.

Att Kiev är en ganska tråkig stad i längden har ju denna blog nämnt tidigare. Och intrycket står sig. Fint, rent västerländskt. Men tråkigt i längden. Men så hände ju nåt, något som gjorde att jag nog måste omvärdera staden en smula. Den är ännu på tok för västerländsk, stel och allmänt o-rysk, men det behöver inte vara fullt så långtråkigt iallafall.

Nämligen så att i Kiev finns det en väg. Jag vet inte vad den heter. Men det finns en Metro-station som heter Dnipro, och då är vi nära. Det är en väg man kan få för sig att korsa om man vill ta sig till gångvägen som ligger längs efter floden med samma namn som stationen. Denna blog avråder dock härmed starkt från detta. Det kan nämligen få oanade konsekvenser.

En sådan kan nämligen vara att du bara kommer halvvägs innan en ukrainsk bil komma från tillsynes ingenstans, fast i verkligheten från vänster. Är du då mitt i vägen är en kollision oundviklig. Och det gör ont.

Med andra ord blev er bloggare Erik påkörd av en denna ukrainska bil, bröt lite ben och hamnde på Ukrainskt sjukhus. Tre sjukhus han jag avverka. Först en timme på sjukhus nr. 7, utlänningssjukhuset dit alla utlänningar förs. Sedan ett par dygn på sjukhus nr. 12. Ett ganska otrevligt ställe, kort sagt. För att sedan lägga mig till ro på sjukhus nr. 1. Ett skapligt trevligt ställe. Där blev det minsan opererats. Och röntgas, datortomograferas samt hinna få ett gäng olika diagnoser på vad skadorna egentligen var.

Efter två veckor i närkamp med den ukrainska sjukvården fick jag åka till Sverige, ligga på sjukhus i Örebro i två veckor, få reda på vad som faktikst var fel på mig (brutet lårben och en spricka strax under knät), och slutligen lämna sjukhuset hoppandes på kryckor och gåendes med rollator.

Och med det, kära läsare, vill jag yrka på att jag haft en god ursäkt att inte blogga på ett tag, ty räknas sjukhustiden bort har det bara gått någon vecka sedan förra posten.

Men detta betyder också att bloggen har svårt för att kunna ge några rapporter från Rostov och Ryssland på ett tag. Åtminstone färska sådana. Däremot finns det väl en del saker på lager att skriva om. Lite berättelser om duster med elaka "sanitarkor" på Ukrainska sjukhus t.ex.

Tills vidare ber jag att säga tack för nu. Förhoppningsvis skall det inte gå två månader till tills de utlovade posterna kommer.

På återhörandes, denna gång från ett Sverige nära dig!

29 juni 2007

Det nåt som hände, det var så jag kände... Att nu är han här

En kort notis.

Putin är här.

Putin

är

här.


Президент Российского Федерации Владимтр Владимирович Путин, Ryska Federationens President, Vladimir Vladimirovitj Putin har landat i Rostov.

Månader av fejande, putsande, asfalltsläggande har nått sitt mål. Enligt uppgift kom på torsdagskvällen redan och har tillbringat hela fredagen i Rostov. Poliser i varje gathörn, militärhelikoptrar svävar över stan.

Denna blogg tar tillfället i akt att officiellt välkoma Tovarisjtj President till Rostov on Don, nådens år 2007. Hoppas du får en trevlig vistelse!

25 juni 2007

Idag skall jag slå mitt pernsonliga rekord i att göra så lite som det går eller Take it easy!

Kretensare, gruser, järnabönder!

Tiden går snabbt ibland. Redan tre veckor sedan jag skrev något här, så hög tid att skriva igen.

Och inte bara skriva för skrivandet stund, utan det har i sanning hänt en del saker som måste föras vidare.

Till exempel vädret. För regnet det ryktades om i förra posten kom. Och då vi talar Ryssland kan vi vara säkra på att det händet det nåt är det rejält. Blir det varmt, blir det tokvarmt. Och således, regnar det, så störtregnar det, halva stan översvämmas och det hela ackompanjeras av ett väldigt åskväder. Och just det hände dagen efter förra posten skrevs. Ett störtregn kom, gatorna förvandlades till nåt som förde tankarna till Venedig och det dundrade friskt. Och vips, dagen efter var 35 grader utbytt mot 20 grader mitt på dagen. Märkligt.

Sedan har det varit lite ostadigt. Givetvis, de allra flesta dagar har erbjudit värme kring 30 graderssnåret och nån dag var det nog närmare 40 än 35 (komma fem). Det har dock bjudits på en till sedan där regn-åsk-dunderstorm och även lite småregn ett par dagar. Fashinerande. Extra intressant är att i skrivande stund rapporterar Aftonbladet om "rekordvärme"
tror rent av det var "värmechock" i europa. 40 grader! ...Låter som en vanlig, varm sommardag i Rostov tycker jag. Och här pratar ingen om rekordvärme utan folk svettas lite mer, dricker lite mer mer vodka och livet går vidare. Nåja.

Men Rostov är ju så mycket mer än väder och vind. Rostov är ju t.ex. en stad på 100 svenska mils avstånd från Moskva. En stad som trots sina 1½ miljoner i grunden är en liten håla. Det betyder att saker och ting inte direkt kommer hit i första taget. "Maybe in Moscow" förblir ett vanligt svar om man frågar om det eller det finns att köpa i Rostov.

Men. Men. Så hände det. IKEA, som vi redan talat om, säger att de skall flytta hit. Det är såklart stort. Ett litet steg för IKEA, men ett gigantisk språng för Rostov.

Men det var inte allt. Bara veckan efter hittar vi på internet högst uppseväckande information. För en svensk kanske det inte är lika stort som nyheten om IKEA, men ur ett mer internationellt perspektiv är det nog det. I ett Rostovperspektiv också. Nämligen det... att...

snabbmatskedjan SUBWAY öppnar i Rostov!

Subway kommer alltså, enligt uppgift redan i september, öppna i Rostov. Det mina vänner är stort. Tänkt att kunna få ställa sig i kön och säga "Adjin stejk i tjiis, pazjalsta"... följt av "Vsjå kromje olivi". Återstår att se om de lyckas med leendena och det trevliga bemötandet som enligt Subways hemsida är en viktigt del i deras koncept. Det är ju annars något som inte direkt ligger i naturen för en rysk näringsidkare. Varför vara glad när jag kommer och stör dem i deras tidningsläsande, liksom.

Men hur det än är, det är stort.

Och Subway, de säljer ju smörgåsar. Och smörgåsar består av bröd. Och bröd, det är gott. Och då inte bara bröd i största allmänhet utan då den senaste Rostovska specialiteten på brödfronten jag kommit i kontakt med. Nämligen Lavasj [Лаваш]. Och inte vilka lavasj som helst. Eller för all del, den (inbillar jag mig) mer vanliga armenska lavasjen är inte dum den heller. Den påminner närmast om tunnbröd och passar utmärkt till grillad kyckling. Men det som verkligen fångar mig är den lite mindre vanliga georgiska lavasjen.





Erik råkade som av en slump upptäcka att, A, brödet är grymt gott, samt B, det finns ett bageri 15 minuter från där han bor som säljer nygräddad Lavasj för 15 rubel kakan. Och visst är det fint. En annan höjdare är den, även den georgiska brödhöjdaren som heter "Sjot" [Шот]. Den är ungefär som lavasj, men lite annorlunda. Avnjutes extra bra i sällskap av en kall 7Up.

Så, efter flera matinspirerade utläggningar finns det en sista jag vill nämna. Ett musikaliskt fenomen som slagit Rostov med häpnad. Vi talar sommarhittarnas sommarhit, "Take it easy!" med sångaren MIKA. Låten spelas överallt och alltid. I affärer, på restauranger osv. Det är sången alla nynnar på helst enkelt. Min fråga blir, är detta en hit av samma kaliber även i Svedala? Eller i övriga delar av världen? Vet ju numer att jag faktikst har läsareäven utanför Sveriges trygga gränser.

Med det ber jag att få tacka för denna gång. En snabb titt på väderprognosen visar att värmen ser ut att vara på väg tillbaka, med andra ord värmebölja, rekordvärme och solchock att vänta. Ett bra sätt att avsluta denna post.

...Men hav förtröstan. Erik filar redan på en kommande post där bilder utlovas!

Med vänliga hälsningar

...Nick Schröder.

 

2 juni 2007

Leo Rattalett med vänner

Skyter, Goter, Svenskar och övriga, God Kväll!

Jo... Det hände något idag. Ett fenomen syntes på himlen.

Moln. Moln. MOLN.

Det var mulet fram tills två-tiden på eftermiddagen. Första gången på många veckor.

Rykten säger att det kan komma regn. Det var det en månad sedan Rostov såg senast.

Samtigt talar väderprognoser om, förvisso inga lågtryck från brittiska öarna, men väl temperaturer mellan 25 och 30 C istället för 35-40.

Långkalsonger på, med andra ord!

Annars hade jag nöjet att för första gången kunna kolla lite statistik för min sida häromdagen. Den visade att den senaste månaden hade sidan besökts av 150 unika besökare! Mer än jag kunnat gissa ens i fantasin. Så tackar till Dig som utgör den statistiken.

...Men, om du, kära okända läsare, är den som kom till min sida genom att söka efter "tennfigurer mars" i Google, hör av dig! Jag är nämligen otroligt nyfiken på att veta vad u var på jakt efter den gången.

På återseende snart!

26 maj 2007

Lagom är bäst

"...pa aterlasande inom kort!"

Sa skrev jag pa denna blog for snart tva manader sedan. Foga anade jag att snart skulle komma att betyda tva manader. Men den myckna fritiden blev allt mindre och vips rann tiden ivag. Fram tills idag. Och pa tva manader hinner mycket handa.

En sak som har hant att att under dessa tva manader har Rostov haft Sverigebesok inte mindre an tre ganger! Formodligen nagot av ett rekord.

Forst ut var Marduk. Ett band som wikipedia beskrev sa har: "Marduk is a Swedish black metal band, who are based in Norrkoping. Marduk's predominant lyrical topics are Satanism, anti-Christianity, Biblical wars, Nazism and World War II."

Eh...Just det ja. Men de ar fran Sverige!

Nasta besok var inget mindre an IKEA!

Exakt hur manga svenskar, om overhuvudtaget nagra som verkligen var har vet jag inte, men i mitten av maj dok det upp IKEA-reklam over hela Rostov. Man kunde nastan kanna hur Kamprads anda lag over stan. Exakt vad det var for nagot lyckades jag inte begripa, men nan slags tidig uppenbarelse av vad som komma skall antar jag. For enligt lite undersokningar pa olika internets kunde jag finna att IKEA minsan oppnar i Rostov i host! Det ar ungefar hur stort som helst for Rostov, som trots att det ar en stad i en storlek storre an Stockholm i allt vasentligt ar val avskiljt fran vasterlandet. Med andra ord, IKEA i Rostov ar nog det storsta som hant sedan McDonalds oppnade har nagon gang under det sena 1990-talet.

Tredje svenskbesoket var att denna blogs skribents mor var pa besok har i en knapp vecka. Oerhort trevligt!

Vad som ocksa har hant att pa gatan dar jag bor, Respublikanskaja[Республиканская] sa har det oppnats tva (2) matvaruaffarer av vasterlandskt snitt. Dvs. sadana dar man sjalv plockar sina varor i en korg och betalar i utgangen, istallet for att ga till en disk och be om allting.

Ha nu i atanka att detta ar ju Respublikanskaja, gatan som forvisso inte Gud, men val ryska myndigheter nog glomt bort att fanns. Gatan dar manga hus inte har rinnande vatten, dar avloppet gar rakt ut pa gata. Gatan dar en skock getter och sin herde brukar passera. Dels en alldels i borjan pa gatan, och de ma ju vara, dar ar ett litet centrum. Men uppe hos mig, i slutet av gatan. En affar i kedjan "Magnit" [Магнит] slog upp portarna den 22 april, och med det inleddes en helt ny era i Rostov, eller atminstone i dessa kvarter.

Att kunna ga till en affar, sjalv plocka vad jag vill ha och sedan betala. Det ar ett helt klart ett intressant koncept!

En fin tradition på blogen är ju annars att skriva om vädret. Kort sagt: Det är varmt! De senaste två veckorna har vi haft väder som väl knappast ens svensk högsommar kan bjuda på. 35 grader varmt i skuggan, inte en moln på himlen och inte något regn sedan slutet av april. Tort, varmt... och varmt. Helt enkelt.

Med det tror jag vi får runda av denna post. Andra häftiga grejor såsom Segerdagen och resa till Mariupol får vi ta vid annat tillfälle.

Och så ett stort tack till den trogna läsare som jag genom kommentarerna verkar ha, då ni skriver och ber mig fortsätta blogga.  Alltid roligt att se att det inte bara är de närmast (för)sörjande som läser här. Och Erik lovar högtydligt att det inte skall dröja två månader till nästa blogpost.

På återhörande, helt enkelt!

31 mars 2007

Säg Sjasjlik!

Kretensare, Ruser, Svennar - God Lördag!

Drog i väg en hel vecka utan post, en vecka som jag hade hoppats hinna skicka ut en hel bunt poster. Men så kan det gå.

Det är ju som så att det finns vissa saker att klara ut, sådant som hänger kvar från Ukraina och Vitryssland. Viktiga saker som bör komma alla, eventuella, läsare till del. Jag gpår ut hårt och dedikerar denna post till snabbmaten! Precis som att en trevlig sak så här års är alla julkort man får, är alla intressanta matupplevelser en annan. Dels de gamla bekanta såsom McDonalds, men även uppstickare såsom Rosticks och lokala delikatesser såsom Shaurma [Шаурма].

Först en liten summering: Erik besökte i Ukraina och Vitryssland totalt:

5 McDondalsrestatunger - Jalta, Simferopol, Kiev och två i Minsk.
1 Rosticksrestaurang - Minsk
och ätit Shaurmor från 6 olika ställen - Jalta, Minsk, Charkov (Ukraina) och tre ställen i Simferopol

McDonalds vet väl alla vad är men vad de andra är kan kanske behövas redas ut. Shaurma är, som en annan blogg på internetsen beskrev det;

"Shaurma är som en mix mellan kebab och tunnbrödrulle, köttet som sitter på en snurrande stång har en kryddning som är annorlunda mot den som är på kebab..."

Annars så, tänk er sådant där tunnt bröd man rulla ihop för att äta Tacos på svenskt vis. Där har vi brödet. Köttet är beskrivet ovan. Sedan fylls rullen i övrigt med allehanda sås och grönsaker. Smetana (som gräddfil fast annorlunda), kanske lite morötter, och paprika och lite andra sådana där prylar, ungefär som i en rullkebab.

Rosticks och sin sida är lite som KFC, Kentucky Fried Chicken, fast i rysk tappning. Mycket kyckligbasserad snabbmat, men även ryska grejor såsom borsjtj, pelmeni och blinnier. Fast i McDonalds-intriör om en säg. Läs mer här: http://moscowcity.com/restaurants/74.htm

Vad är bäst? Vad smakade dålig? Vad att undvika? Vad lär vi oss av denna snabbmatsrabbling undrar vän av ordning. Läs vidare:

Sharuma kan fås på många ställen och i lite olika utföranden. Den klart bästa Shaurman fick jag mig dock en sen eftermiddag i Jalta. En 10 grivnas-Shaurma som förvisso var både dyrare och mindre än de andra, men samtidigt den allra bästa. Jag provade också en Rosticks-variant av Shaurman som inte var dålig heller, men Shaurma är och förblir nog något som blir bäst från mindre stånd och vagnar.

Hamburgare har ätits på McDonalds. Att kora någon vinnare av de olika donkorna är inte helt lätt. Men jag tror ändå vi får säga att Simferopol vann. Inte för att de var så mycket annorlunda där, men för att vara en sån trälig stad var McDonalds oväntat bra. Ett hederomnämnade till McDonals i Jalta dock. Första gången jag sett en äldre farbror, 60+ och tant i samma ålder jobba på en McDonaldsrestaturang...

Utanför tävlan med värt att nämna...
är Rosticks och deras Sjasjlik [шашлик]. Ungefär som ett grillspett kan man säga. Mycket välsmakande, smakar som kyckling! Erik slår ett slag för Rosticks och ser gärna att de kommer till Rostov... Eller Sverige.

Efter denna djupdykning i snabbmat återstår en post om tågen, sedan kan vi lägga Ukraina och Vitryssland till handlingarna och koncentrera oss på nuet. Rostov blir ju som bekant aldrig långtråkigt.

Tackar för visat intresse, och säger på återläsande inom kort!


23 mars 2007

Fiski! bläckfiski! Blubb blubbi

Blogdags igen!

Och trots att det fattas några avslutande poster från Vitryssland och Ukraina ber jag om att få sticka emellan med en Rostovrelaterad post.

I Rostov finns det nämligen något som heter Tsentralnij Rinak [Центральний Рынoк]. Centrala marknaden, på gammal vanlig svenska. Det är den stora marknaden i stan där man kan köpa det mesta och lite till. Parasoller och bassänger, fontäner, vattenpumpar väderkvarnar och flaggstänger... Nåja, inte riktigt, men nästan. Lägg till det mat och grönsaker och frukt av allehanda slag. Potatis för 8 rubel/kg t.ex. Men även leksaker och mobiltelefoner och klockor och kläder och allt och lite till. Dit begav sig Erik igår.

Han hade en liten lös tanke på att kanske borde han köpa sig något gott att dryga ut bröd och mjukostdieten med. Lite koreansk sallad eller nåt är ju alltid gott.

Så han närmar sig den radda av stånd, där Kim efter Kim, säljer samma koreanska sallader och och kött/fisk-anrättningar till samma priser. Säkert tio sådana stånd efter varandra. Och alla heter de nog Kim i efternamn. Chi i förnamn. Nä, oftast något standardryskt namn i förnamn faktikst. För de är sådana där rysskoreaner som egentligen inte har nån vidare koppling till korea alls, mer än genom deras gammelgammelfarfar som var korean i slutet av 1800-talet. För den intresserade av detta fenomen postade jag om det i Oktober/november snåret 2005.

Iallafall Erik begav sig dit. Och går man där och ens råkar var nära tt blicka åt deras håll, så ropas det att man minsann väl skall komma och titta och smaka. Så det gör ju Erik. Gratisätande är alltid rätt. Så efter att ha provat det ena och andra, ömsom gott ömsom inte alls gott, så kommer frågan. "Sjto vam?" [Что вам?] - Vad till Er? eller mer fri översättning: "Ok, nu har du smakat en massa av maten, nu ser du till att köpa nånting också!". Happ. Inte kan jag bara smita därifrånu, så då måste jag ju köpa nåt tänkte jag. Och nåt av det jag provade var ju faktikst riktigt smaskigt. Så vi tar lite sådant, tänker jag, så vi kan gå därifrån sedan...

Sagt och gjort. Bara det att jag, för sent, kommer på att det var ju fel. Det var ju inte den goa fisklöksstjohejsanet det där. Istället har jag köpt ett halv kg av inlagd bläckfisk (squid)! Eh... Ja. Så kan det gå. Det var 70 rubel det.

Så jag går vidare längs raddan av stånd, på väg ut från marknaden. Men så ropar nästa stånd där att jag skall komma och prova. Så det gör jag, men då måste jag ju köpa nåt igen! Och det hade jag ju inte tänkt mig. Men så blir det av att köpa lite av den där fiskhistorien som jag inte lyckades köpa första gången. För 50 rubel till.

Så kom vi hem med ett halv kg bläckfisk, 4 hg av nåt annat koreanskt, samt en påse morötter, inlagda på koranskt vis, som jag fick på köpet vid första anhalten...

Så kan det gå, en dag på marknaden för en svensk i Rostov. Och allt jag ville vara att eventuellt köpa nåt litet salladsgrej att ha till mina mjukostsmörgåsar.

Bara i Rostov, barn, bara i Rostov.

18 mars 2007

Jag mötte... Mona?

En liten sådan där, Meta-post, tror jag di kallart...

Läste mina gamla blogpostar från förra hösten. Såg där att jag minsann hade sett Mona Sahlin på Arlanda i samband med avfärd mot Österlandet.

Och idag har jag läst svenska tidningar och förstått att hon minsann är partledare numer.

Stort! Erik mötte sveriges största partis Partiledare på flygplatsen på väg till Rostov. Alltid något.

Minsk - En del av Sverige?

Sådär ja!

Jalta är historia, resan går vidare! Hej då Krim!

Och det är klart, egentligen gick resan från Krim vidare till Ukrainas huvudstad Kiev. Men då Kiev dels redan är uttrett i en Kiev-dedikerad post från i höstas och dels inte har så mycket intressant att erbjuda så ignorerar vi nämnda ställe för ett ögonblick. Istället koncentrerar vi oss på nästan stora steg. Resan Kiev till Vitryssland och Minsk! Från Jusjtjenko till Lukasjenko! Från Grivna till Vitryska Rubel.

Den resan skedde, dessutom på ett Vitryskt tåg. Hur de Ukrainska tågen ser ut, det redogjorde jag ju för efter Ukraina-trippen i höstas, men vet ni. Vitryska tåg. Det. Det är något helt annat. Men vi lämnar det tillsvidare, kommer snart en post på temat Östeuropeiska tåg.

Men hur det nu var, så ankom Erik och vänner till Minsk en snöblåsig kall eländig dag i slutet av Januari. Eriks minns att hans första reaktion var: "Detta är inte Jalta...". Och mycket riktigt. Det var det inte heller. Det var Minsk.

Och hur är då Minsk? Jotack, alla tiders! En synnerligen sympatisk stad i ett sympatiskt land med en något mindre sympatisk president. SSSLOSP, för att förkorta det hela.,

När jag förstått att jag faktikst hamnat i Minsk och inte i Jalta är det en sak som skiljer Minsk från såväl Ukraina som Ryssland. Något som jag antydde redan i första posten efter hemkomsten. Renhet. Gatorna är... Rena! Nu kanske man inte kan spegla sig i asfalten eller så, men de är i vart fall lika rena och städade som en ordinär svensk gata i en ordinär svensk storstad. Om inte renare. Men så såg man överallt folk som plockar skräp eller planterar träd eller vad de nu pysslade med, horder av arbetare i allafall som gjorde allt för att göra Minsk til den fina stad det är.

I övrigt är staden synnerligen sovjetisk i sin stil. Det är raka breda gator, gärna med mastodontbyggnader med stjärna i topp i slutet av början av varje gata. Det är rakt, ståtligt och stort. Wikipedia, ett fantastiskt ställe, har en hel del att säga om det jag försöker beskriva:
http://en.wikipedia.org/wiki/Stalinist_architecture
(och nej, jag begriper inte hur det funkar att länka på ett vettigt sätt med blogger, vet nån läsare så berätta gärna).

Men Minsk var inte bara sådant. Det var också bostadsomården i utkanten av stan som mest av allt påminde om... Sverige! Fina, lite sådär lagom färglagda betonghus med en stor siffra på sidan för att visa adressen. Och på gården en parkering och en liten lekplats. Och åtminstone där jag bodde i en vecka var det en lägenhet som klart var av svensk standard. Oerhört faschiernande, klart högt intressitans-värde. Och eftersom det på parkeringen och lekplatsen var rent och fint, och inte som i Ryssland, smutsigt och farfallet, så kunde man nästan tro man var i Sverige.
...Å andra sidan, jag skall väl låta det vara osagt om Minsk i detta fall liknade Sverige eller svenska miljonprogrammshus liknar fd-Sovjet...

Men Minsk bjöd på andra intressantismer också. T.ex. spenderade jag en vecka i den lilla byn Garandistje [Гарандiшче - по белорусскi]. Och där var det en annan femma. Där talar vi, för många boende i byn, ett samhälle som i Barnen i Bullerbyn ungefär. Vi har givetvis utedass och värme genom att elda i kammin. En dag mötte jag en hö-lass på vägen, draget av en häst styrd av en vitrysk bonde. Bara en sån sak, bondgårdar där
an inte har traktor. Helt enkelt väldigt primitivt. Detta sisådär 40 minuters bilfärd från Minsk. Som Sverige för... Många år sedan, kan jag tänka mig.

Annan svensklikhet ligger annars i hur den genomsnittliga vitryssen är. För vitryssen, minsann, är inte riktigt som standardryssen. Vitryssen ler för det första inte, om det inte är nödvändigt. Går man på gatan så ser man knappast en människa som som ser glad ut. Vilket är ganska skönt, dumt och gå runt och vara glad i onöden liksom. Och för det andra är vitryssen en lugn figur. Medan ryssen är extrem i allt den gör så är vitryssen mer... Lagom, helt enkelt! Han tar det mer lugnt, låter det gå som det går, hetsar inte upp sig i onödan, glödjer sig inte i onödan. Helt enkelt lite mer som svenskar! Men, kanske än mer som finnar! Själv har jag knappt varit i Finland men min finske vän tyckte det var samma deprimerande känsla att gå runt i Kiev som att gå runt hemma i Tammerfors. Tro't den som vill.

Givetvis bjuder Minsk och Vitryssland på mycker mer. Vitryska patrioter. Bela Cola. Rosticks. Listan kan göras lång. Men detta i kommande poster.

Tackar eventuella läsare för uppmärksamheten och säger på återläsande!

13 mars 2007

Jalta i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu...

Jalta, stad i världen, Jalta, Jalta världens stad!

Javisst. Erik lovade Jalta-rapport, och Jalta rapport skall det bli.

Och kort sagt kan man säga att det är ett fantastiskt ställe. För att vara i det annars rätt träliga Ukraina är det ett under av intressitans.

Det fanns sig nämligen så, en Januaridag nådens år 2007 att Erik hade en en ledig dag och tänkte att den kan man ju utnyttja på nåt roligt sätt. Så sagt och gjort, på morgonen denna dag satte sig Erik, tillsammans med tre vänner, av Finländsk, Sydkoreansk, Rysk och Uzbekisk härkomst, tillsammans med två lokala Simferopolbor på en Marchrutka för att ta färden till Jalta. Det lovade landet.

I förra posten skrev jag ju att Jalta och Simferopol skryter med att vara slut- respektive ändpunkterna för världens längsta trådbusslinje dryga (8 mil!). Emellertid. Tre timmar i en seeg trådbuss kändes inte så lockande, då var en timme i marchrutka mer lagom.

Och det intressanta började redan vid resan. Nej, inte bottar vid avfärden denna gång, men ändå. I Simferopol var det vi avfärd ett par grader varmt, 4-5 kanske. Men vägen till Jalta går över de krimska bergen och halvvägs längs resan, när vi åkt uppför i ca 40 minuter är det minsann en skylt som visar att vi vi har nått högsta punkten, 752 m over Svarta Havet. Det är den högsta höjden som vägen passerar över bergspassagen Kujbysjeve [Куйбышеве]. Och vad är då intressant med det? Jo. För det påverkar klimatet. Där, på höjderna, var det rikligt med snö och förmodligen strax under 0, eftersom snön låg kvar. I Simferopol där vi startade var det ingen snö alls, nämligen. Och i Jalta... Jalta... Jalta.

Detta underbara ställe. Denna städernas stad. Där hade vi såklart ingen snö. Där var det bara fint. Där var det drygt 10 grader varmt. Där var allt grönt. Där var det fortfarande blommor som levde. Och störst av allt, kära bloggläsare, där fanns Palmer! Riktiga palmer! Sådana där man ser på TV från Söderhavs-Öar. Palmer, förvisso utan kokosnötter, men ändå. Och där fanns Svarta Havet. Det stora, mytiska, svarta havet. Det hav som lurar på oändliga gåtar. Ett hav som svalt oändligt med folk; Skyter, Mongoler, Kimmerier, Greker, Goter, Byzantiner, Kumaner, Khazarer, Venetianer, Samatarier, Kertjesser, Kiptjaker, Mongoler och Bulgarer och Ryssar och Ukrainare och förmodligen tjugielva olika folkslag till, som alla har haft Krimhalvön som sitt hem genom åren. En historia som sträcker sig ett sisådär 2000-3000 år tillbaka. (Och ja, Wikipedia hjälpte till med folkslagen ovan).

Bara en sån sak. Vandra längs stranden av Svarta Havet, stänkas ner av samma vågor som en gång stänkte ner Goter och Skyter, stänker nu ner mig. Tanken svindlar. Lägg där till att det var i Jalta herrarna Stalin, Hitler och Roosewelt gjord upp efter Andra Världskriget och att de förmodligen någon gång besökta havet, och jag känner mig än mer historisk. Herr Got, Fru Skyt, Stalin och Jag. Jalta-gänget, som de kallar oss. Och ta en titt snett uppåt runt om dig, och du ser snäklädda bergtoppar omsluta staden. Bergstoppar som många folkslag gömt sig i, under tider av krig, genom de många åren. Finns egentligen ingen ändå av vilken historisk bygd Eri rörde sig i.

Men åter till staden. Så ja, den är ganska rejält turistig. Längs strandpromenaden så finns allt det som här en rysk turisstad till. Du kan fotografera dig med en Apa på huvudet, en Örn på armen. Du kan köpa sovernirer och krimskrams av allehanda slag. Och, viktigt, med priser som sätts beroende på din etnicitet. Detta erfor vi. Tennfigurer föreställande ovan nämnda herrar kostade när Erik och min finländske vän frågade 400 grivna (ca 600kr). När min ryskspråkiga vän frågade senare var priset visst bara 100 grivna. Så kan det gå.

Annars så bjöd Jalta på lite känsla av att vara exotiskt när vi på kvällen, på väg mot Marchrutkan hem, hörde muslimska bönerna ropas ut från stadens minareter. Då Jalta har en lång historia av olika turkfolk, idag främst representerat av Krimtartarerna som anses härstamma från Jighis Khan och c:o när han invaderade Ryssland en gång i tiden, finns det alltså gott om muslimer på Krim i allmänhet och även Jalta. Bara en sån sak.

Palmer, Svarta Hav, trådbusslinje och minareter, i en och samma stad! Slå det, den som kan!

När mörkret på kvällen lagt sig över den fantastiska staden Jalta var det dags för Erik och vänner att åter sätta sig på en marchrutka hem till Simferopol. Dagen var till ändå. Intrycken oändliga. Storslagna, härliga. Vilken stad, vilket hav, vilken... Jalta!!

.... och då har jag ändå inte nämnt att Jalta bjöd på hela Ukraina-Vitryssland-trippens bästa snabbmatsupplevelse. Men det kommer senare, i Den Stora Snabbmatsguiden till Österopa.

Erik tackar för denna post, och hoppas ni kära läsare kan lite granna iallafall föreställa sig det storartade i denna städernas stad.

På återhörande inom kort!

9 mars 2007

Popunder, buss och Ukrainsk tråkstad.

Käre läsare, tiden går fort ibland. Två veckor och kanske mer och ännu ingen post. Men håll ut, nu kommer det!

Den 23:e december 2005 startade Erik sin trip som kom att pågå i två månader och omfatta tre länder; Ryssland, Vitryssland och Ukraina.

Och om detta finns såklart massor att berätta. Smått och stort. Men om vi försöker ta det från början, och sedan följer vi upp med poster för att reda ut detaljerna.

Det begavs sig alltså med buss från Avtovokzal, busstationen i Rostov sent på fredagskvällen den 23 December. En buss som skulle gå från Rostov till Simferopol på Krim i Ukraina. Det hade ju inte behövt vara vidare spännande alls, om det nu inte var några små lustiga omständigheter just i samband med avresan. För det första, det var en svensk buss. Ja, alltså inte en Volvo sådär i största allmänhet, sådana finns det ju många av. Utan en svensk buss som det stod "TimråExpress" (om minnet inte sviker mig nu) på. Bara en sådan sak, åka från Rostov till Simferopol, men en Timrå-buss. Hur ofta händer det på en skala? Det var det första. Sedan var det intressanta händelse nummer två: I samma ögonblick det var dags att stiga ombord spelades, från högtalare utanför någon kiosk i närheten musik. Svensk musik, som tidigare har rapporterats om här på bloggen. Vi talar det svenska stjärnskottet BassHunter! Vi talar, kära läsare, Botten Anna! Sådär ett halvår efter att låten nådde sin kulmen i Sverige, kunde vi alltså höra den i Rostov spelas, när vi steg ombord på en svensk buss för att åka till Simferopol. Det är sådant som gör livet, låt oss säga, lite kryddigare.

Sedan gick resan som den skulle, svenska bussar kan man ju som bekant lita på, och på julaftonsmorgonen var vi framme Simferopol, den Autonoma Krimrepublikens huvudstad!

Angående Simferopol finns det väl egentligen inte så mycket intressant att säga. En ganska tråkig stad med visst turistigt centrum. En stad att besöka och en stad att glömma. En sak är dock stort med staden. Kanske rent enormt. Simferopol utgör en ändhållplatsen för världens längsta trådbusslinje! Nämligen den som går från Simferopol till Jalta...
...och lika trälig som Simferopol, lika fantastiskt spännande, skön och trevlig är Jalta!

Och om det återkommer vi i nästa post.

På återläsandes!

19 februari 2007

Från Rostov till Simferopol, från Minsk till Rostov...

Oooooo...ch vi är framme igen!!

Två månader har gått. Två länder har avverkats, två huvudstäder, två vitryska byar och två ukrainska turistorter.

Rubel har blivit Grivnas. Grivnas har blivit Rubel igen, fast då vitryska, och dessa rubel har nu återigen blivit ryska rubel.

Vintern har kommit, vintern har gått, våren har anlänt, våren har försvunnit för att tas vid av bitande vinterkyla, för att återigen har ge med sig, nånstans i höjd med de västukrainska åkerfälten.

Förkylning har varit, förkylning har gått, ny förkylning har anlänt.

Med andra ord. Finns massor att skriva om. Intryck att dela med sig av. För tro  det eller ej. Ukraina och Vitryssland, är inte detsamma som Ryssland. Även om det otränade, skandinaviska, ögat har svårt att se skillnad ibland.

Så vänta er en spännande tid med noggrana redogörelser om Bela Cola, Vitrysk renhet och Shaurma.