Jalta i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu...

Jalta, stad i världen, Jalta, Jalta världens stad!

Javisst. Erik lovade Jalta-rapport, och Jalta rapport skall det bli.

Och kort sagt kan man säga att det är ett fantastiskt ställe. För att vara i det annars rätt träliga Ukraina är det ett under av intressitans.

Det fanns sig nämligen så, en Januaridag nådens år 2007 att Erik hade en en ledig dag och tänkte att den kan man ju utnyttja på nåt roligt sätt. Så sagt och gjort, på morgonen denna dag satte sig Erik, tillsammans med tre vänner, av Finländsk, Sydkoreansk, Rysk och Uzbekisk härkomst, tillsammans med två lokala Simferopolbor på en Marchrutka för att ta färden till Jalta. Det lovade landet.

I förra posten skrev jag ju att Jalta och Simferopol skryter med att vara slut- respektive ändpunkterna för världens längsta trådbusslinje dryga (8 mil!). Emellertid. Tre timmar i en seeg trådbuss kändes inte så lockande, då var en timme i marchrutka mer lagom.

Och det intressanta började redan vid resan. Nej, inte bottar vid avfärden denna gång, men ändå. I Simferopol var det vi avfärd ett par grader varmt, 4-5 kanske. Men vägen till Jalta går över de krimska bergen och halvvägs längs resan, när vi åkt uppför i ca 40 minuter är det minsann en skylt som visar att vi vi har nått högsta punkten, 752 m over Svarta Havet. Det är den högsta höjden som vägen passerar över bergspassagen Kujbysjeve [Куйбышеве]. Och vad är då intressant med det? Jo. För det påverkar klimatet. Där, på höjderna, var det rikligt med snö och förmodligen strax under 0, eftersom snön låg kvar. I Simferopol där vi startade var det ingen snö alls, nämligen. Och i Jalta... Jalta... Jalta.

Detta underbara ställe. Denna städernas stad. Där hade vi såklart ingen snö. Där var det bara fint. Där var det drygt 10 grader varmt. Där var allt grönt. Där var det fortfarande blommor som levde. Och störst av allt, kära bloggläsare, där fanns Palmer! Riktiga palmer! Sådana där man ser på TV från Söderhavs-Öar. Palmer, förvisso utan kokosnötter, men ändå. Och där fanns Svarta Havet. Det stora, mytiska, svarta havet. Det hav som lurar på oändliga gåtar. Ett hav som svalt oändligt med folk; Skyter, Mongoler, Kimmerier, Greker, Goter, Byzantiner, Kumaner, Khazarer, Venetianer, Samatarier, Kertjesser, Kiptjaker, Mongoler och Bulgarer och Ryssar och Ukrainare och förmodligen tjugielva olika folkslag till, som alla har haft Krimhalvön som sitt hem genom åren. En historia som sträcker sig ett sisådär 2000-3000 år tillbaka. (Och ja, Wikipedia hjälpte till med folkslagen ovan).

Bara en sån sak. Vandra längs stranden av Svarta Havet, stänkas ner av samma vågor som en gång stänkte ner Goter och Skyter, stänker nu ner mig. Tanken svindlar. Lägg där till att det var i Jalta herrarna Stalin, Hitler och Roosewelt gjord upp efter Andra Världskriget och att de förmodligen någon gång besökta havet, och jag känner mig än mer historisk. Herr Got, Fru Skyt, Stalin och Jag. Jalta-gänget, som de kallar oss. Och ta en titt snett uppåt runt om dig, och du ser snäklädda bergtoppar omsluta staden. Bergstoppar som många folkslag gömt sig i, under tider av krig, genom de många åren. Finns egentligen ingen ändå av vilken historisk bygd Eri rörde sig i.

Men åter till staden. Så ja, den är ganska rejält turistig. Längs strandpromenaden så finns allt det som här en rysk turisstad till. Du kan fotografera dig med en Apa på huvudet, en Örn på armen. Du kan köpa sovernirer och krimskrams av allehanda slag. Och, viktigt, med priser som sätts beroende på din etnicitet. Detta erfor vi. Tennfigurer föreställande ovan nämnda herrar kostade när Erik och min finländske vän frågade 400 grivna (ca 600kr). När min ryskspråkiga vän frågade senare var priset visst bara 100 grivna. Så kan det gå.

Annars så bjöd Jalta på lite känsla av att vara exotiskt när vi på kvällen, på väg mot Marchrutkan hem, hörde muslimska bönerna ropas ut från stadens minareter. Då Jalta har en lång historia av olika turkfolk, idag främst representerat av Krimtartarerna som anses härstamma från Jighis Khan och c:o när han invaderade Ryssland en gång i tiden, finns det alltså gott om muslimer på Krim i allmänhet och även Jalta. Bara en sån sak.

Palmer, Svarta Hav, trådbusslinje och minareter, i en och samma stad! Slå det, den som kan!

När mörkret på kvällen lagt sig över den fantastiska staden Jalta var det dags för Erik och vänner att åter sätta sig på en marchrutka hem till Simferopol. Dagen var till ändå. Intrycken oändliga. Storslagna, härliga. Vilken stad, vilket hav, vilken... Jalta!!

.... och då har jag ändå inte nämnt att Jalta bjöd på hela Ukraina-Vitryssland-trippens bästa snabbmatsupplevelse. Men det kommer senare, i Den Stora Snabbmatsguiden till Österopa.

Erik tackar för denna post, och hoppas ni kära läsare kan lite granna iallafall föreställa sig det storartade i denna städernas stad.

På återhörande inom kort!