Säg Sjasjlik!

Kretensare, Ruser, Svennar - God Lördag!

Drog i väg en hel vecka utan post, en vecka som jag hade hoppats hinna skicka ut en hel bunt poster. Men så kan det gå.

Det är ju som så att det finns vissa saker att klara ut, sådant som hänger kvar från Ukraina och Vitryssland. Viktiga saker som bör komma alla, eventuella, läsare till del. Jag gpår ut hårt och dedikerar denna post till snabbmaten! Precis som att en trevlig sak så här års är alla julkort man får, är alla intressanta matupplevelser en annan. Dels de gamla bekanta såsom McDonalds, men även uppstickare såsom Rosticks och lokala delikatesser såsom Shaurma [Шаурма].

Först en liten summering: Erik besökte i Ukraina och Vitryssland totalt:

5 McDondalsrestatunger - Jalta, Simferopol, Kiev och två i Minsk.
1 Rosticksrestaurang - Minsk
och ätit Shaurmor från 6 olika ställen - Jalta, Minsk, Charkov (Ukraina) och tre ställen i Simferopol

McDonalds vet väl alla vad är men vad de andra är kan kanske behövas redas ut. Shaurma är, som en annan blogg på internetsen beskrev det;

"Shaurma är som en mix mellan kebab och tunnbrödrulle, köttet som sitter på en snurrande stång har en kryddning som är annorlunda mot den som är på kebab..."

Annars så, tänk er sådant där tunnt bröd man rulla ihop för att äta Tacos på svenskt vis. Där har vi brödet. Köttet är beskrivet ovan. Sedan fylls rullen i övrigt med allehanda sås och grönsaker. Smetana (som gräddfil fast annorlunda), kanske lite morötter, och paprika och lite andra sådana där prylar, ungefär som i en rullkebab.

Rosticks och sin sida är lite som KFC, Kentucky Fried Chicken, fast i rysk tappning. Mycket kyckligbasserad snabbmat, men även ryska grejor såsom borsjtj, pelmeni och blinnier. Fast i McDonalds-intriör om en säg. Läs mer här: http://moscowcity.com/restaurants/74.htm

Vad är bäst? Vad smakade dålig? Vad att undvika? Vad lär vi oss av denna snabbmatsrabbling undrar vän av ordning. Läs vidare:

Sharuma kan fås på många ställen och i lite olika utföranden. Den klart bästa Shaurman fick jag mig dock en sen eftermiddag i Jalta. En 10 grivnas-Shaurma som förvisso var både dyrare och mindre än de andra, men samtidigt den allra bästa. Jag provade också en Rosticks-variant av Shaurman som inte var dålig heller, men Shaurma är och förblir nog något som blir bäst från mindre stånd och vagnar.

Hamburgare har ätits på McDonalds. Att kora någon vinnare av de olika donkorna är inte helt lätt. Men jag tror ändå vi får säga att Simferopol vann. Inte för att de var så mycket annorlunda där, men för att vara en sån trälig stad var McDonalds oväntat bra. Ett hederomnämnade till McDonals i Jalta dock. Första gången jag sett en äldre farbror, 60+ och tant i samma ålder jobba på en McDonaldsrestaturang...

Utanför tävlan med värt att nämna... är Rosticks och deras Sjasjlik [шашлик]. Ungefär som ett grillspett kan man säga. Mycket välsmakande, smakar som kyckling! Erik slår ett slag för Rosticks och ser gärna att de kommer till Rostov... Eller Sverige.

Efter denna djupdykning i snabbmat återstår en post om tågen, sedan kan vi lägga Ukraina och Vitryssland till handlingarna och koncentrera oss på nuet. Rostov blir ju som bekant aldrig långtråkigt.

Tackar för visat intresse, och säger på återläsande inom kort!

Fiski! bläckfiski! Blubb blubbi

Blogdags igen!

Och trots att det fattas några avslutande poster från Vitryssland och Ukraina ber jag om att få sticka emellan med en Rostovrelaterad post.

I Rostov finns det nämligen något som heter Tsentralnij Rinak [Центральний Рынoк]. Centrala marknaden, på gammal vanlig svenska. Det är den stora marknaden i stan där man kan köpa det mesta och lite till. Parasoller och bassänger, fontäner, vattenpumpar väderkvarnar och flaggstänger... Nåja, inte riktigt, men nästan. Lägg till det mat och grönsaker och frukt av allehanda slag. Potatis för 8 rubel/kg t.ex. Men även leksaker och mobiltelefoner och klockor och kläder och allt och lite till. Dit begav sig Erik igår.

Han hade en liten lös tanke på att kanske borde han köpa sig något gott att dryga ut bröd och mjukostdieten med. Lite koreansk sallad eller nåt är ju alltid gott.

Så han närmar sig den radda av stånd, där Kim efter Kim, säljer samma koreanska sallader och och kött/fisk-anrättningar till samma priser. Säkert tio sådana stånd efter varandra. Och alla heter de nog Kim i efternamn. Chi i förnamn. Nä, oftast något standardryskt namn i förnamn faktikst. För de är sådana där rysskoreaner som egentligen inte har nån vidare koppling till korea alls, mer än genom deras gammelgammelfarfar som var korean i slutet av 1800-talet. För den intresserade av detta fenomen postade jag om det i Oktober/november snåret 2005.

Iallafall Erik begav sig dit. Och går man där och ens råkar var nära tt blicka åt deras håll, så ropas det att man minsann väl skall komma och titta och smaka. Så det gör ju Erik. Gratisätande är alltid rätt. Så efter att ha provat det ena och andra, ömsom gott ömsom inte alls gott, så kommer frågan. "Sjto vam?" [Что вам?] - Vad till Er? eller mer fri översättning: "Ok, nu har du smakat en massa av maten, nu ser du till att köpa nånting också!". Happ. Inte kan jag bara smita därifrånu, så då måste jag ju köpa nåt tänkte jag. Och nåt av det jag provade var ju faktikst riktigt smaskigt. Så vi tar lite sådant, tänker jag, så vi kan gå därifrån sedan...

Sagt och gjort. Bara det att jag, för sent, kommer på att det var ju fel. Det var ju inte den goa fisklöksstjohejsanet det där. Istället har jag köpt ett halv kg av inlagd bläckfisk (squid)! Eh... Ja. Så kan det gå. Det var 70 rubel det.

Så jag går vidare längs raddan av stånd, på väg ut från marknaden. Men så ropar nästa stånd där att jag skall komma och prova. Så det gör jag, men då måste jag ju köpa nåt igen! Och det hade jag ju inte tänkt mig. Men så blir det av att köpa lite av den där fiskhistorien som jag inte lyckades köpa första gången. För 50 rubel till.

Så kom vi hem med ett halv kg bläckfisk, 4 hg av nåt annat koreanskt, samt en påse morötter, inlagda på koranskt vis, som jag fick på köpet vid första anhalten...

Så kan det gå, en dag på marknaden för en svensk i Rostov. Och allt jag ville vara att eventuellt köpa nåt litet salladsgrej att ha till mina mjukostsmörgåsar.

Bara i Rostov, barn, bara i Rostov.

Jag mötte... Mona?

En liten sådan där, Meta-post, tror jag di kallart...

Läste mina gamla blogpostar från förra hösten. Såg där att jag minsann hade sett Mona Sahlin på Arlanda i samband med avfärd mot Österlandet.

Och idag har jag läst svenska tidningar och förstått att hon minsann är partledare numer.

Stort! Erik mötte sveriges största partis Partiledare på flygplatsen på väg till Rostov. Alltid något.

Minsk - En del av Sverige?

Sådär ja!

Jalta är historia, resan går vidare! Hej då Krim!

Och det är klart, egentligen gick resan från Krim vidare till Ukrainas huvudstad Kiev. Men då Kiev dels redan är uttrett i en Kiev-dedikerad post från i höstas och dels inte har så mycket intressant att erbjuda så ignorerar vi nämnda ställe för ett ögonblick. Istället koncentrerar vi oss på nästan stora steg. Resan Kiev till Vitryssland och Minsk! Från Jusjtjenko till Lukasjenko! Från Grivna till Vitryska Rubel.

Den resan skedde, dessutom på ett Vitryskt tåg. Hur de Ukrainska tågen ser ut, det redogjorde jag ju för efter Ukraina-trippen i höstas, men vet ni. Vitryska tåg. Det. Det är något helt annat. Men vi lämnar det tillsvidare, kommer snart en post på temat Östeuropeiska tåg.

Men hur det nu var, så ankom Erik och vänner till Minsk en snöblåsig kall eländig dag i slutet av Januari. Eriks minns att hans första reaktion var: "Detta är inte Jalta...". Och mycket riktigt. Det var det inte heller. Det var Minsk.

Och hur är då Minsk? Jotack, alla tiders! En synnerligen sympatisk stad i ett sympatiskt land med en något mindre sympatisk president. SSSLOSP, för att förkorta det hela.,

När jag förstått att jag faktikst hamnat i Minsk och inte i Jalta är det en sak som skiljer Minsk från såväl Ukraina som Ryssland. Något som jag antydde redan i första posten efter hemkomsten. Renhet. Gatorna är... Rena! Nu kanske man inte kan spegla sig i asfalten eller så, men de är i vart fall lika rena och städade som en ordinär svensk gata i en ordinär svensk storstad. Om inte renare. Men så såg man överallt folk som plockar skräp eller planterar träd eller vad de nu pysslade med, horder av arbetare i allafall som gjorde allt för att göra Minsk til den fina stad det är.

I övrigt är staden synnerligen sovjetisk i sin stil. Det är raka breda gator, gärna med mastodontbyggnader med stjärna i topp i slutet av början av varje gata. Det är rakt, ståtligt och stort. Wikipedia, ett fantastiskt ställe, har en hel del att säga om det jag försöker beskriva:
http://en.wikipedia.org/wiki/Stalinist_architecture
(och nej, jag begriper inte hur det funkar att länka på ett vettigt sätt med blogger, vet nån läsare så berätta gärna).

Men Minsk var inte bara sådant. Det var också bostadsomården i utkanten av stan som mest av allt påminde om... Sverige! Fina, lite sådär lagom färglagda betonghus med en stor siffra på sidan för att visa adressen. Och på gården en parkering och en liten lekplats. Och åtminstone där jag bodde i en vecka var det en lägenhet som klart var av svensk standard. Oerhört faschiernande, klart högt intressitans-värde. Och eftersom det på parkeringen och lekplatsen var rent och fint, och inte som i Ryssland, smutsigt och farfallet, så kunde man nästan tro man var i Sverige.
...Å andra sidan, jag skall väl låta det vara osagt om Minsk i detta fall liknade Sverige eller svenska miljonprogrammshus liknar fd-Sovjet...

Men Minsk bjöd på andra intressantismer också. T.ex. spenderade jag en vecka i den lilla byn Garandistje [Гарандiшче - по белорусскi]. Och där var det en annan femma. Där talar vi, för många boende i byn, ett samhälle som i Barnen i Bullerbyn ungefär. Vi har givetvis utedass och värme genom att elda i kammin. En dag mötte jag en hö-lass på vägen, draget av en häst styrd av en vitrysk bonde. Bara en sån sak, bondgårdar där
an inte har traktor. Helt enkelt väldigt primitivt. Detta sisådär 40 minuters bilfärd från Minsk. Som Sverige för... Många år sedan, kan jag tänka mig.

Annan svensklikhet ligger annars i hur den genomsnittliga vitryssen är. För vitryssen, minsann, är inte riktigt som standardryssen. Vitryssen ler för det första inte, om det inte är nödvändigt. Går man på gatan så ser man knappast en människa som som ser glad ut. Vilket är ganska skönt, dumt och gå runt och vara glad i onöden liksom. Och för det andra är vitryssen en lugn figur. Medan ryssen är extrem i allt den gör så är vitryssen mer... Lagom, helt enkelt! Han tar det mer lugnt, låter det gå som det går, hetsar inte upp sig i onödan, glödjer sig inte i onödan. Helt enkelt lite mer som svenskar! Men, kanske än mer som finnar! Själv har jag knappt varit i Finland men min finske vän tyckte det var samma deprimerande känsla att gå runt i Kiev som att gå runt hemma i Tammerfors. Tro't den som vill.

Givetvis bjuder Minsk och Vitryssland på mycker mer. Vitryska patrioter. Bela Cola. Rosticks. Listan kan göras lång. Men detta i kommande poster.

Tackar eventuella läsare för uppmärksamheten och säger på återläsande!

Jalta i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu...

Jalta, stad i världen, Jalta, Jalta världens stad!

Javisst. Erik lovade Jalta-rapport, och Jalta rapport skall det bli.

Och kort sagt kan man säga att det är ett fantastiskt ställe. För att vara i det annars rätt träliga Ukraina är det ett under av intressitans.

Det fanns sig nämligen så, en Januaridag nådens år 2007 att Erik hade en en ledig dag och tänkte att den kan man ju utnyttja på nåt roligt sätt. Så sagt och gjort, på morgonen denna dag satte sig Erik, tillsammans med tre vänner, av Finländsk, Sydkoreansk, Rysk och Uzbekisk härkomst, tillsammans med två lokala Simferopolbor på en Marchrutka för att ta färden till Jalta. Det lovade landet.

I förra posten skrev jag ju att Jalta och Simferopol skryter med att vara slut- respektive ändpunkterna för världens längsta trådbusslinje dryga (8 mil!). Emellertid. Tre timmar i en seeg trådbuss kändes inte så lockande, då var en timme i marchrutka mer lagom.

Och det intressanta började redan vid resan. Nej, inte bottar vid avfärden denna gång, men ändå. I Simferopol var det vi avfärd ett par grader varmt, 4-5 kanske. Men vägen till Jalta går över de krimska bergen och halvvägs längs resan, när vi åkt uppför i ca 40 minuter är det minsann en skylt som visar att vi vi har nått högsta punkten, 752 m over Svarta Havet. Det är den högsta höjden som vägen passerar över bergspassagen Kujbysjeve [Куйбышеве]. Och vad är då intressant med det? Jo. För det påverkar klimatet. Där, på höjderna, var det rikligt med snö och förmodligen strax under 0, eftersom snön låg kvar. I Simferopol där vi startade var det ingen snö alls, nämligen. Och i Jalta... Jalta... Jalta.

Detta underbara ställe. Denna städernas stad. Där hade vi såklart ingen snö. Där var det bara fint. Där var det drygt 10 grader varmt. Där var allt grönt. Där var det fortfarande blommor som levde. Och störst av allt, kära bloggläsare, där fanns Palmer! Riktiga palmer! Sådana där man ser på TV från Söderhavs-Öar. Palmer, förvisso utan kokosnötter, men ändå. Och där fanns Svarta Havet. Det stora, mytiska, svarta havet. Det hav som lurar på oändliga gåtar. Ett hav som svalt oändligt med folk; Skyter, Mongoler, Kimmerier, Greker, Goter, Byzantiner, Kumaner, Khazarer, Venetianer, Samatarier, Kertjesser, Kiptjaker, Mongoler och Bulgarer och Ryssar och Ukrainare och förmodligen tjugielva olika folkslag till, som alla har haft Krimhalvön som sitt hem genom åren. En historia som sträcker sig ett sisådär 2000-3000 år tillbaka. (Och ja, Wikipedia hjälpte till med folkslagen ovan).

Bara en sån sak. Vandra längs stranden av Svarta Havet, stänkas ner av samma vågor som en gång stänkte ner Goter och Skyter, stänker nu ner mig. Tanken svindlar. Lägg där till att det var i Jalta herrarna Stalin, Hitler och Roosewelt gjord upp efter Andra Världskriget och att de förmodligen någon gång besökta havet, och jag känner mig än mer historisk. Herr Got, Fru Skyt, Stalin och Jag. Jalta-gänget, som de kallar oss. Och ta en titt snett uppåt runt om dig, och du ser snäklädda bergtoppar omsluta staden. Bergstoppar som många folkslag gömt sig i, under tider av krig, genom de många åren. Finns egentligen ingen ändå av vilken historisk bygd Eri rörde sig i.

Men åter till staden. Så ja, den är ganska rejält turistig. Längs strandpromenaden så finns allt det som här en rysk turisstad till. Du kan fotografera dig med en Apa på huvudet, en Örn på armen. Du kan köpa sovernirer och krimskrams av allehanda slag. Och, viktigt, med priser som sätts beroende på din etnicitet. Detta erfor vi. Tennfigurer föreställande ovan nämnda herrar kostade när Erik och min finländske vän frågade 400 grivna (ca 600kr). När min ryskspråkiga vän frågade senare var priset visst bara 100 grivna. Så kan det gå.

Annars så bjöd Jalta på lite känsla av att vara exotiskt när vi på kvällen, på väg mot Marchrutkan hem, hörde muslimska bönerna ropas ut från stadens minareter. Då Jalta har en lång historia av olika turkfolk, idag främst representerat av Krimtartarerna som anses härstamma från Jighis Khan och c:o när han invaderade Ryssland en gång i tiden, finns det alltså gott om muslimer på Krim i allmänhet och även Jalta. Bara en sån sak.

Palmer, Svarta Hav, trådbusslinje och minareter, i en och samma stad! Slå det, den som kan!

När mörkret på kvällen lagt sig över den fantastiska staden Jalta var det dags för Erik och vänner att åter sätta sig på en marchrutka hem till Simferopol. Dagen var till ändå. Intrycken oändliga. Storslagna, härliga. Vilken stad, vilket hav, vilken... Jalta!!

.... och då har jag ändå inte nämnt att Jalta bjöd på hela Ukraina-Vitryssland-trippens bästa snabbmatsupplevelse. Men det kommer senare, i Den Stora Snabbmatsguiden till Österopa.

Erik tackar för denna post, och hoppas ni kära läsare kan lite granna iallafall föreställa sig det storartade i denna städernas stad.

På återhörande inom kort!

Popunder, buss och Ukrainsk tråkstad.

Käre läsare, tiden går fort ibland. Två veckor och kanske mer och ännu ingen post. Men håll ut, nu kommer det!

Den 23:e december 2005 startade Erik sin trip som kom att pågå i två månader och omfatta tre länder; Ryssland, Vitryssland och Ukraina.

Och om detta finns såklart massor att berätta. Smått och stort. Men om vi försöker ta det från början, och sedan följer vi upp med poster för att reda ut detaljerna.

Det begavs sig alltså med buss från Avtovokzal, busstationen i Rostov sent på fredagskvällen den 23 December. En buss som skulle gå från Rostov till Simferopol på Krim i Ukraina. Det hade ju inte behövt vara vidare spännande alls, om det nu inte var några små lustiga omständigheter just i samband med avresan. För det första, det var en svensk buss. Ja, alltså inte en Volvo sådär i största allmänhet, sådana finns det ju många av. Utan en svensk buss som det stod "TimråExpress" (om minnet inte sviker mig nu) på. Bara en sådan sak, åka från Rostov till Simferopol, men en Timrå-buss. Hur ofta händer det på en skala? Det var det första. Sedan var det intressanta händelse nummer två: I samma ögonblick det var dags att stiga ombord spelades, från högtalare utanför någon kiosk i närheten musik. Svensk musik, som tidigare har rapporterats om här på bloggen. Vi talar det svenska stjärnskottet BassHunter! Vi talar, kära läsare, Botten Anna! Sådär ett halvår efter att låten nådde sin kulmen i Sverige, kunde vi alltså höra den i Rostov spelas, när vi steg ombord på en svensk buss för att åka till Simferopol. Det är sådant som gör livet, låt oss säga, lite kryddigare.

Sedan gick resan som den skulle, svenska bussar kan man ju som bekant lita på, och på julaftonsmorgonen var vi framme Simferopol, den Autonoma Krimrepublikens huvudstad!

Angående Simferopol finns det väl egentligen inte så mycket intressant att säga. En ganska tråkig stad med visst turistigt centrum. En stad att besöka och en stad att glömma. En sak är dock stort med staden. Kanske rent enormt. Simferopol utgör en ändhållplatsen för världens längsta trådbusslinje! Nämligen den som går från Simferopol till Jalta...
...och lika trälig som Simferopol, lika fantastiskt spännande, skön och trevlig är Jalta!

Och om det återkommer vi i nästa post.

På återläsandes!