Det är söndag, och till och med en helgsöndag och det är dags att summera året stora händelse – Segerdagen!
Den 9e maj inföll den till slut. Dagen då Ryssland och stora delar av forna Sovjetunionen firar segern mot Nazi-Tyskland i andra världskriget... Oj, ursäkta, Stora Fosterländska Kriget [Великая Отечественная война] menar jag förstås. För när resten av världen talar om Andra Världskriget mellan -39 och -45 talar Moder Ryssland om kriget mellan -41 och -45. Åren då Sovjet var indraget.
Och nog var det feststämmning alltid. För inte nog med att det var den Segerdag. Dagarna innan hade ju vår tidigare president, Vladimir Putin, utnämnt Rostov till Gorod Voisnkoj Slaviy [Город воиской славы]. Krigsärans Stad blir mitt förslag till svensk översättning (engelskspråkiga bloпgar фnvänder Heroic City som benämning). Tillsammans med ett par andra städer fick nu Rostov den status som Volgograd (tidigare Stalingrad) och andra städer haft tidigare. Och hur firar man sådant bäst? Jo genom att bjuda på gratis busstrafik i stan!
För är det fest så är det! Denna fina utnämning och Segerdagen i ett enda svep kan bara betyda folkfest. Och folk finns det gott om i Rostov. 1,5 miljoner ungefär. Och åtskilliga tusen av dem gett sig ut på gatan för att se den stora militärparaden på förmiddagen. Solen sken, det var ganska lugnt och lite småvarmt i allafall. Som upplagt för fest! Men för att riktigt komma i form bjöds det på gratis glass också!
Hur var själva paraden då? Tja... Eftersom jag knappast var ensam om att vara ute i samma äraende gick det inte att se så mycket. Men varför se när man kan känna, uppleva? Stå trängd med tusentals andra ryssar. Unga som inte var födda när Sovjet föll. Krigsveteraner med hela kavajen full med medaljer. Och allt där emellan. Att stå där, och sedan höra folkets ljublel när stridsvagnarna rullar förbi det är Segeryra! Eller när stridsvagnarna passerat och sedan någon i publiken ropar ”Катюша!" [Katiujsa, rysk raket] följt på jubel och applåder när lastbilarna med missiler och raktet rullar förbi. Segeryra, mina vänner. Segeryra.
Lägg till det soldater i oräkneligt antal. Generaler och officerare och inte minst kolonnen med soldater iklädda uniformer och vapen från kriget. Och en rejäl rysk militärmusikkår. Mäktigt.
Bilder ber jag att få återkomma med under veckan, tills vidare kan man gärna läsa bloggkollegan From Russia With Love som bidrar med både bilder och video på temat Segerdagen. I övrigt önskar bloggen alla läsare en trevlig veckan efter Segerdagen!
11 maj 2008
8 maj 2008
Kör hårt
En dag kvar till Segerdagen! Förväntan ligger i luften. Hela centrum är draperad i banderoller, affischer och annat för att påminna oss om segern över faschisterna.
Och de senate uppgifterna gör gällande att även i Rostov kommer det vara stridsvagnar och liknande med i militärparaden!
KL. 10 imorgon bitti, Rostov-tid, smäller det!
Erik kommer vara där. Förhoppningsvis har han en kamera med sig. Förhoppningsvis kommer han kunna se något bakom alla människor. Förhoppningsvis blir han inte gripen av FSB och skickad till Sibirien för spioneri.
Och de senate uppgifterna gör gällande att även i Rostov kommer det vara stridsvagnar och liknande med i militärparaden!
KL. 10 imorgon bitti, Rostov-tid, smäller det!
Erik kommer vara där. Förhoppningsvis har han en kamera med sig. Förhoppningsvis kommer han kunna se något bakom alla människor. Förhoppningsvis blir han inte gripen av FSB och skickad till Sibirien för spioneri.
7 maj 2008
Lagom är bäst
Svear, Götar, Finlandssvenskar, Järnabönder. Vi har en ny president!
Превед Медвед!
Denna blogg önskar honom all lycka till i sitt arbete för den väldiga nationens bästa.
I övrigt känner sig bloggen tvingad att rapportera om en i raden av surrealistiska händelser som bara kan ske i Rostov. Typ.
För Erik inte bara bloggar, han gör nytta också. I detta fall var det när undertecknad var ute vid centrala marknaden för att träffa de hemlösa som håller till där. Ge dem smörgåsar, té och prata med dem. Inget ovanligt så långt, det gör jag (tillsammans med andra) regelbundet. Men denna gång mötte vi en man. En benlös man i rullstol. Den mannen hade en keps. En röd keps. På den stod det nånting. Det stod på svenska. Vilket nästan vore värt en bloggpost bara det. Men inte nog med det. Det som stod på kepsen var "Socialarbetare i Frälsningsarmén".
Nu skulle han förstås kunna vara en förklädd svensk missionär från Frälsningsarmén som låtsades vara hemlös för att lära känna de andra i den situationen bättre. Men jag tror nog ändå vi kan utesluta den teorin.Denne hemlöse rullstoldsbundne man hade helt enkelt en keps som tidigare har burits av socialarbetare som hjälpt hemlösa ca 200 mil nordväst härifrån. Faschinerande.
Teorier kring hur han fått den finns förstås, en del rimliga, som att det gått hjälpsändningar från Frälsis i Sverige till dito i Rostov, som sedan delat ut det bland hemlösa. En del mindre troliga, som att att ett utomjordningar kan ha zappat kepsen från Sverige till Rostov med nån typ av för oss ännu okänd teknologi. Men alla eventuella förslag till förklaringar mottages tacksamt!
I övrigt säger bloggen att Aderton är ett underskattat ord.
Превед Медвед!
Denna blogg önskar honom all lycka till i sitt arbete för den väldiga nationens bästa.
I övrigt känner sig bloggen tvingad att rapportera om en i raden av surrealistiska händelser som bara kan ske i Rostov. Typ.
För Erik inte bara bloggar, han gör nytta också. I detta fall var det när undertecknad var ute vid centrala marknaden för att träffa de hemlösa som håller till där. Ge dem smörgåsar, té och prata med dem. Inget ovanligt så långt, det gör jag (tillsammans med andra) regelbundet. Men denna gång mötte vi en man. En benlös man i rullstol. Den mannen hade en keps. En röd keps. På den stod det nånting. Det stod på svenska. Vilket nästan vore värt en bloggpost bara det. Men inte nog med det. Det som stod på kepsen var "Socialarbetare i Frälsningsarmén".
Nu skulle han förstås kunna vara en förklädd svensk missionär från Frälsningsarmén som låtsades vara hemlös för att lära känna de andra i den situationen bättre. Men jag tror nog ändå vi kan utesluta den teorin.Denne hemlöse rullstoldsbundne man hade helt enkelt en keps som tidigare har burits av socialarbetare som hjälpt hemlösa ca 200 mil nordväst härifrån. Faschinerande.
Teorier kring hur han fått den finns förstås, en del rimliga, som att det gått hjälpsändningar från Frälsis i Sverige till dito i Rostov, som sedan delat ut det bland hemlösa. En del mindre troliga, som att att ett utomjordningar kan ha zappat kepsen från Sverige till Rostov med nån typ av för oss ännu okänd teknologi. Men alla eventuella förslag till förklaringar mottages tacksamt!
I övrigt säger bloggen att Aderton är ett underskattat ord.
4 maj 2008
Den hade varit bra om den hade varit instrumentell
С прасдником Вас!
S prasdnikom vas!
Och trots att helgerna står som spön i backen för stunden skrivs denna blogpost på en vanlig arbetsdag. Trots att det är en söndag. För skall man första fira påsk förra helgen och in i denna vecka, och sedan vara ledig på första maj häromdagen, och så vara ledig igen på Segerdagen, 9:e maj, då får man ju faktikst offra nånting. Och vad är väl då en simpel söndag i mängden? Inte mycket alls, så därför är det idag en vanlig arbetsdag för de flesta Rostovborna. Det märks om inte annat av att (de protestantiska) kyrkorna antingen inte firar någon gudstjänst idag, och skulle man ändå göra det är det väldigt lite folk. Eftersom de flesta är på jobbet eller i skolan. Så kan det gå om man är Ryss!
I övrigt har det förlutit en vecka med kanske inte så hemskt många tilldraganda begivenheter. Men vissa undantag då. T.ex. att nyss varda lördag var den stora militärdagen i Gorkijparken (inte att förväxla med Gorkij parkinglot...). Militärmusikkåren spelade, sång och tillochmed kostade på sig nån slags ”dans” till tonerna av Katjusha. Gamla klassiska ryska folkhits och marcher, det är väl förståeligt, men när dessa barska herrar och damer spelar nån slags smetig musik a la filmmusik från 80-talstriller, då är det inte utan att jag börjar fundera kring hur det står till med Ryska Amén egentligen. Lenin och hans vänner vänder sig i graven. Eller skulle ha gjort om han var begravd. Nu är han inte det utan ligger i ett fint glasskåp i Moskva, och där är det nog för trångt för att vända sig. Stackarn.
I övrigt bjöd de på äkta armélagad Гречка [”Gretjka”, bovete] och té. Det slutade även med att jag fick med mig en påse informationsmaterial om ”Военная служба по контракту”. ”Militär kontraktstjänstgörning” eller hur man nu vill översätta det. Få betalt för att kriga iallafall. Festligt. Ryssland ställer minsann alltid upp, trots att svenska försvaret tyckte jag var för klen duger jag ändå åt att skjuta tjetjener. Solidaritet kallas det.
För att fortsätta på det militära temat laddar ju hela staden upp som bäst inför 9 Maj. День Победы! Segerdagen! Den skrev (länka) jag om redan för ett år sedan, och läser man det förstår man hypen. Det är stort. Riktigt stort! Eller som tidigare nämnda musikkår sjöng: ”Från Moskva till Vladivostok, Norra Kaukasus [militärdistriktet som Rostov tillhör, min anm.] soldater är alltid redo”. Fritt översatt. Mellan Moskva och Vladivostok är det 900 mil tågvägen. Det är stort. Så stor är också Segerdagen.
Förövrigt kan noteras att den långlivade hiten Take it easy med Mika står sig än idag, även om den inte är lite vanlig som förra våren.
Med det får denna post vara förklarad avslutad. Jag ämnar återkomma med rapport från Segerdagen!
S prasdnikom vas!
Och trots att helgerna står som spön i backen för stunden skrivs denna blogpost på en vanlig arbetsdag. Trots att det är en söndag. För skall man första fira påsk förra helgen och in i denna vecka, och sedan vara ledig på första maj häromdagen, och så vara ledig igen på Segerdagen, 9:e maj, då får man ju faktikst offra nånting. Och vad är väl då en simpel söndag i mängden? Inte mycket alls, så därför är det idag en vanlig arbetsdag för de flesta Rostovborna. Det märks om inte annat av att (de protestantiska) kyrkorna antingen inte firar någon gudstjänst idag, och skulle man ändå göra det är det väldigt lite folk. Eftersom de flesta är på jobbet eller i skolan. Så kan det gå om man är Ryss!
I övrigt har det förlutit en vecka med kanske inte så hemskt många tilldraganda begivenheter. Men vissa undantag då. T.ex. att nyss varda lördag var den stora militärdagen i Gorkijparken (inte att förväxla med Gorkij parkinglot...). Militärmusikkåren spelade, sång och tillochmed kostade på sig nån slags ”dans” till tonerna av Katjusha. Gamla klassiska ryska folkhits och marcher, det är väl förståeligt, men när dessa barska herrar och damer spelar nån slags smetig musik a la filmmusik från 80-talstriller, då är det inte utan att jag börjar fundera kring hur det står till med Ryska Amén egentligen. Lenin och hans vänner vänder sig i graven. Eller skulle ha gjort om han var begravd. Nu är han inte det utan ligger i ett fint glasskåp i Moskva, och där är det nog för trångt för att vända sig. Stackarn.
I övrigt bjöd de på äkta armélagad Гречка [”Gretjka”, bovete] och té. Det slutade även med att jag fick med mig en påse informationsmaterial om ”Военная служба по контракту”. ”Militär kontraktstjänstgörning” eller hur man nu vill översätta det. Få betalt för att kriga iallafall. Festligt. Ryssland ställer minsann alltid upp, trots att svenska försvaret tyckte jag var för klen duger jag ändå åt att skjuta tjetjener. Solidaritet kallas det.
För att fortsätta på det militära temat laddar ju hela staden upp som bäst inför 9 Maj. День Победы! Segerdagen! Den skrev (länka) jag om redan för ett år sedan, och läser man det förstår man hypen. Det är stort. Riktigt stort! Eller som tidigare nämnda musikkår sjöng: ”Från Moskva till Vladivostok, Norra Kaukasus [militärdistriktet som Rostov tillhör, min anm.] soldater är alltid redo”. Fritt översatt. Mellan Moskva och Vladivostok är det 900 mil tågvägen. Det är stort. Så stor är också Segerdagen.
Förövrigt kan noteras att den långlivade hiten Take it easy med Mika står sig än idag, även om den inte är lite vanlig som förra våren.
Med det får denna post vara förklarad avslutad. Jag ämnar återkomma med rapport från Segerdagen!
28 april 2008
En gång till
Rysslandsblogen är uppstånden! Ja, den är sannerligen uppstånden!
Мой блог о России воскрес! Воистину воскрес!
En bättre inledning än så kan man väl inte tänka sig i dessa tider orotodoxa påsktider, ty denna blogg lever igen och skriver för första gången sedan Juli förra året direkt från Rostov na Donu!
Och hur är stan nu, jämfört med för 7 månader sedan? Jo, i princip detsamma. Gatuhundarna yla fortfarande i kapp på nätterna, de infödda Rostovbornas ryska är knappt mer korrekt än min och man kan fortfarande köpa kakor på lösvikt. En del saker har förstås hänt, en del så viktiga att de bör nämnas här.
Vi börjar med det största, den gatan som jag räknat som min hemgata sedan denna bloggs födelse skall nu få avloppssystem utbyggt! Där kan vi tala om framsteg! Men hur skall det gå, Respublikanskaja ulitsa, utan att folk tömmer sina toletthinkar på gatan? Svindlande tanke. Men så är det ju heller inte färdigbyggt än. Så vi får väl se när det blir klart. Men sett ut ett längre perspektiv är det förstås intressant. Dena som följt denna blogg har kunnat läsa om när första marchrutka-linjen öppnades (november 2005), när det första snabbköpet slog upp dörrarna (april 2007) och nu då avlopp. Vad är då nästa steg? Plogning av gatan på vintern? Fungerande gatlysen?
Bara fantasin sätter gränserna.
Nästa är väl kanske, det som denna blogg skrivit om att skulle ske. IKEA finns numer i Rostov! Ryktet säger att där, förutom möbler, även säljs Marabou-choklad och andra svenska delikatesser! Bloggen lovar återkomma med en recension så snart stället har besökt.
Så långt allt gott.
Det mindre är goda är bussystemet där man gått från det enkla, praktiksa och överlag mycket bättre system som Rostov tidigare haft. Ty då betala man när man gick AV bussen. Nu skall man betala när man stiger PÅ, i bästa västerländska stil. Om det tycker vi inte.
Inte heller tycker vi om att matpriserna tycks ha stigit en del sedan sist. En Чёрный хлеб [Tjårniyj chelb – mörkt bröd] får jag nu betala svindlande 11 rubel för, istället för 8-9 rubel som tidigare. Den ryska fantastiska chokladkakan med brödsmulor i, fick jag betala 26 rubel för, istället för 22,50. Det är ganska många procent det, säger jag och skänker en tanke till de många fattiga och hemlösa i Rostov.
Det om Rostov.
I övrigt gjorde undertecknad ett stopp i Kiev på sin väg till Rostov. Om Kiev har rapporterats en hel del tidigare och i grunden var väl allt sig likt. Och för den som undrar vad Ace of Base och Dr Alban gör nuförtiden kan jag låta meddela att de skall ge konsert i Kiev i dagarna.
Och slutligen, som vana läsare vet är Rostov inte Rostov utan sina så surrealisika inslag. Det må vara getterna som vallas förbi på gatan eller Boten Anna på radion. Denna posts bidrag till det får bli vad jag såg häromdagen, vandrandes längs denna min Respublikanskaja. Ty där kom han nämligen. Han. Den lite lätt korpulente dunderryska mannen. Vad var det då med honom? Jo hans tröja. Ty hans mage kläddes nämligen av en t-shirt med trycket ”SWEDEN”, under det ett vikingaskepp och sedan texten
”Land of vikings”. Hur hamnade den tröjan hos honom? Vet mannen ifråga vad a) Sverige är, b) vikingar är? Bryr han sig? Hur hamnar överhuvudtaget en svensk t-shirt av ”souvernirshop i gamla stan” slag med ett klart stänk av 90-tal i Rostov? Frågorna är många, svaren är få. Hör gärna av dig med ditt förslag, bästa teori vinner en banan!
Med det ber denna blogg att få tacka för sig för denna gång men lovar att återkomma lite tidigare denna gång med nya rapporter från Rostov. Var där, eller var i fyrkant, som det heter.
På återläsandes!
Мой блог о России воскрес! Воистину воскрес!
En bättre inledning än så kan man väl inte tänka sig i dessa tider orotodoxa påsktider, ty denna blogg lever igen och skriver för första gången sedan Juli förra året direkt från Rostov na Donu!
Och hur är stan nu, jämfört med för 7 månader sedan? Jo, i princip detsamma. Gatuhundarna yla fortfarande i kapp på nätterna, de infödda Rostovbornas ryska är knappt mer korrekt än min och man kan fortfarande köpa kakor på lösvikt. En del saker har förstås hänt, en del så viktiga att de bör nämnas här.
Vi börjar med det största, den gatan som jag räknat som min hemgata sedan denna bloggs födelse skall nu få avloppssystem utbyggt! Där kan vi tala om framsteg! Men hur skall det gå, Respublikanskaja ulitsa, utan att folk tömmer sina toletthinkar på gatan? Svindlande tanke. Men så är det ju heller inte färdigbyggt än. Så vi får väl se när det blir klart. Men sett ut ett längre perspektiv är det förstås intressant. Dena som följt denna blogg har kunnat läsa om när första marchrutka-linjen öppnades (november 2005), när det första snabbköpet slog upp dörrarna (april 2007) och nu då avlopp. Vad är då nästa steg? Plogning av gatan på vintern? Fungerande gatlysen?
Bara fantasin sätter gränserna.
Nästa är väl kanske, det som denna blogg skrivit om att skulle ske. IKEA finns numer i Rostov! Ryktet säger att där, förutom möbler, även säljs Marabou-choklad och andra svenska delikatesser! Bloggen lovar återkomma med en recension så snart stället har besökt.
Så långt allt gott.
Det mindre är goda är bussystemet där man gått från det enkla, praktiksa och överlag mycket bättre system som Rostov tidigare haft. Ty då betala man när man gick AV bussen. Nu skall man betala när man stiger PÅ, i bästa västerländska stil. Om det tycker vi inte.
Inte heller tycker vi om att matpriserna tycks ha stigit en del sedan sist. En Чёрный хлеб [Tjårniyj chelb – mörkt bröd] får jag nu betala svindlande 11 rubel för, istället för 8-9 rubel som tidigare. Den ryska fantastiska chokladkakan med brödsmulor i, fick jag betala 26 rubel för, istället för 22,50. Det är ganska många procent det, säger jag och skänker en tanke till de många fattiga och hemlösa i Rostov.
Det om Rostov.
I övrigt gjorde undertecknad ett stopp i Kiev på sin väg till Rostov. Om Kiev har rapporterats en hel del tidigare och i grunden var väl allt sig likt. Och för den som undrar vad Ace of Base och Dr Alban gör nuförtiden kan jag låta meddela att de skall ge konsert i Kiev i dagarna.
Och slutligen, som vana läsare vet är Rostov inte Rostov utan sina så surrealisika inslag. Det må vara getterna som vallas förbi på gatan eller Boten Anna på radion. Denna posts bidrag till det får bli vad jag såg häromdagen, vandrandes längs denna min Respublikanskaja. Ty där kom han nämligen. Han. Den lite lätt korpulente dunderryska mannen. Vad var det då med honom? Jo hans tröja. Ty hans mage kläddes nämligen av en t-shirt med trycket ”SWEDEN”, under det ett vikingaskepp och sedan texten
”Land of vikings”. Hur hamnade den tröjan hos honom? Vet mannen ifråga vad a) Sverige är, b) vikingar är? Bryr han sig? Hur hamnar överhuvudtaget en svensk t-shirt av ”souvernirshop i gamla stan” slag med ett klart stänk av 90-tal i Rostov? Frågorna är många, svaren är få. Hör gärna av dig med ditt förslag, bästa teori vinner en banan!
Med det ber denna blogg att få tacka för sig för denna gång men lovar att återkomma lite tidigare denna gång med nya rapporter från Rostov. Var där, eller var i fyrkant, som det heter.
På återläsandes!
22 oktober 2007
Erik är lite sen, han har fått problem...
I början av september uppdaterades denna blog senast. Den gången med budskapet att det inte skulle dröja två månader till nästa uppdatering. Nu har det gått 1½. Hög tid för en ny post alltså.
Och då öst är öst och väst är Erik, så får det bli en del om saker som redan varit. En tillbakablick, om man så vill
Som tiden på sjukhus i Ukraina. Två veckor han jag avverka på två olika sjukhus i Kiev. Det första sjukhuset var inget mindre än det kända Sjukhus nr 12. Tre dagar var det där jag låg innan jag blev flyttad till Sjukhus nr 1. Vad går att säga om det? Tja... Om vi börjar med komforten så kunde det förstnämnda sjukhuset bjuda på fem-sex personer i ett rum. Ett rum med stora fönster längs ena väggen genom vilka solen kunde skina in. Är det 40 grader ute kan det med solens hjälp bli ungefär lite varmt inne också. Ett festligt system. Sjukhus nr 1 bjöd på enkelrum. Nästan intill svit. Kylskåp, TV (som visade Nils Holgersson på ryska), microvågsugn (som de inte viste inte hur fungerade), luftkonditionering. Lite skillnad alltså.
Men en sak hade de gemensamt. Nämligen ex-sovjetiska sjukhus grundpelare Sanitarkorna [санитарка]!
Visst finns det en doktor, nånstans långt borta. Och visst finns det en sjuksyster på varje avdelning. Men framförallt finns där en sanitarka! Vad i hela friden är då en sanitarka, frågor sig kanske ingen. Men utifall att så ändå är fallet, så svarar jag. Sanitarka är de personer som gör allt på sjukhuset utom det medicinska. De städar rummet, hjälper patienter med div. hygien-relaterade uppgifter, tar fram mat ur kylskåpet ut en, kallar på en sjuksyster om det behövs. Kort sagt allt utom medicinska sysslor. Behöver du nåt, fråga en sanitarka! Hamnar du på ett sjukhus såsom nr. 12 är sannolikheten stor att du mest bara får en utskällning om du frågor henne om något, i synnerhet om du inte talar perfekt ukrainska. Hamnar du däremot på ett sjukhus som nr.1, och är utlänning som betalar bra med pengar för det, är sannolikheten däremotstor att du får ett lätt nickande och ett "Charasjo" [хороршо], till svar. "Önskning noterad, skall utföras", kan det i detta sammanhang översättas.
...Åtminstone om man ser till att hålla dem på sin sida med kvarbliven tårta och glass som folk har haft med sig.
En annan intressant sak är det ex-sovjetiska sjukhussystemets förkärlek för sprutor. Inte tabletter och sådant västerländsk dekdent trams. Utan rejäla sprutor skall det vara! Allt från benbrott till liggsår - inget är för litet eller stort för att kunna anvhjälpas med en rejäl spruta i benet! För att inte tala om droppanordningar där inte en droppe av påsen innehåll når slangen in i kroppen utan skapar en smärre sjö på golvet istället. Finurligt på sitt sätt.
...Fast sprutan som ambulanspersonalen gav mig när jag skulle byta sjukhus. Mmm... En spruta att minnas. Aldrig har väl en bilresa, liggandes på en bår med brutet ej än opererat lårben körandes på inte alltid så jämna vägar, varit så trevlig som då! Knark när det är som bäst! Mums!
På tal om inte alls knark; På sviten på Sjukhus nr 1 fanns ett badrum/toalett. Den som någon gång varit i östeuropa vet att toalettstandarden knappast brukar vara den högsta. Att städa toaletten oftare än en gång om året ill Jul är inget att tänka på. Toaletter på offentliga byggnader i östeuropa brukar således vara allt annat än fina. Med ett undantag. Toaletten på min svit. Den städades varje dag under de två veckorna jag var där. Detta trots att den aldrig användes undertecknad inte kunde lämna sängen. Kanske finns alltså östeuropas renaste toalett på sviten hos Sjukhus nr 1 i Kiev? Hissnande tanke.
...och på tal om hissnande. Var inte över 1,80 om du vill få plats på en sjukhussäng i en hiss. Risken vid överlängd är att dörren får problem att stänga.
...Och undrar hur man tänkte när man bestämde sig för att att ha trösklar mellan varje rum/avdelning på ett sjukhus där du skall rulla sjuka människor med brutna ben i sängar fram och tillbaka?
Denna blogpost har redan blivit lång. Så jag det kan nog vara dags att avsluta där. En sjukhusblogning blev det! Fast en sådan post är ju inte komplett utan en topp 3-lista över bästa soundtracker på ett sjukhus! Så här följer den:
Med det tackar bloggen för sig för nu, men lovar att höra av sig igen i höst!
På återläsande, ni ca 150 läsare som läser här regelbundet
Och då öst är öst och väst är Erik, så får det bli en del om saker som redan varit. En tillbakablick, om man så vill
Som tiden på sjukhus i Ukraina. Två veckor han jag avverka på två olika sjukhus i Kiev. Det första sjukhuset var inget mindre än det kända Sjukhus nr 12. Tre dagar var det där jag låg innan jag blev flyttad till Sjukhus nr 1. Vad går att säga om det? Tja... Om vi börjar med komforten så kunde det förstnämnda sjukhuset bjuda på fem-sex personer i ett rum. Ett rum med stora fönster längs ena väggen genom vilka solen kunde skina in. Är det 40 grader ute kan det med solens hjälp bli ungefär lite varmt inne också. Ett festligt system. Sjukhus nr 1 bjöd på enkelrum. Nästan intill svit. Kylskåp, TV (som visade Nils Holgersson på ryska), microvågsugn (som de inte viste inte hur fungerade), luftkonditionering. Lite skillnad alltså.
Men en sak hade de gemensamt. Nämligen ex-sovjetiska sjukhus grundpelare Sanitarkorna [санитарка]!
Visst finns det en doktor, nånstans långt borta. Och visst finns det en sjuksyster på varje avdelning. Men framförallt finns där en sanitarka! Vad i hela friden är då en sanitarka, frågor sig kanske ingen. Men utifall att så ändå är fallet, så svarar jag. Sanitarka är de personer som gör allt på sjukhuset utom det medicinska. De städar rummet, hjälper patienter med div. hygien-relaterade uppgifter, tar fram mat ur kylskåpet ut en, kallar på en sjuksyster om det behövs. Kort sagt allt utom medicinska sysslor. Behöver du nåt, fråga en sanitarka! Hamnar du på ett sjukhus såsom nr. 12 är sannolikheten stor att du mest bara får en utskällning om du frågor henne om något, i synnerhet om du inte talar perfekt ukrainska. Hamnar du däremot på ett sjukhus som nr.1, och är utlänning som betalar bra med pengar för det, är sannolikheten däremotstor att du får ett lätt nickande och ett "Charasjo" [хороршо], till svar. "Önskning noterad, skall utföras", kan det i detta sammanhang översättas.
...Åtminstone om man ser till att hålla dem på sin sida med kvarbliven tårta och glass som folk har haft med sig.
En annan intressant sak är det ex-sovjetiska sjukhussystemets förkärlek för sprutor. Inte tabletter och sådant västerländsk dekdent trams. Utan rejäla sprutor skall det vara! Allt från benbrott till liggsår - inget är för litet eller stort för att kunna anvhjälpas med en rejäl spruta i benet! För att inte tala om droppanordningar där inte en droppe av påsen innehåll når slangen in i kroppen utan skapar en smärre sjö på golvet istället. Finurligt på sitt sätt.
...Fast sprutan som ambulanspersonalen gav mig när jag skulle byta sjukhus. Mmm... En spruta att minnas. Aldrig har väl en bilresa, liggandes på en bår med brutet ej än opererat lårben körandes på inte alltid så jämna vägar, varit så trevlig som då! Knark när det är som bäst! Mums!
På tal om inte alls knark; På sviten på Sjukhus nr 1 fanns ett badrum/toalett. Den som någon gång varit i östeuropa vet att toalettstandarden knappast brukar vara den högsta. Att städa toaletten oftare än en gång om året ill Jul är inget att tänka på. Toaletter på offentliga byggnader i östeuropa brukar således vara allt annat än fina. Med ett undantag. Toaletten på min svit. Den städades varje dag under de två veckorna jag var där. Detta trots att den aldrig användes undertecknad inte kunde lämna sängen. Kanske finns alltså östeuropas renaste toalett på sviten hos Sjukhus nr 1 i Kiev? Hissnande tanke.
...och på tal om hissnande. Var inte över 1,80 om du vill få plats på en sjukhussäng i en hiss. Risken vid överlängd är att dörren får problem att stänga.
...Och undrar hur man tänkte när man bestämde sig för att att ha trösklar mellan varje rum/avdelning på ett sjukhus där du skall rulla sjuka människor med brutna ben i sängar fram och tillbaka?
Denna blogpost har redan blivit lång. Så jag det kan nog vara dags att avsluta där. En sjukhusblogning blev det! Fast en sådan post är ju inte komplett utan en topp 3-lista över bästa soundtracker på ett sjukhus! Så här följer den:
- The Corrs - Everybody hurts
- Poul Krebbs - Små sensasjoner
- Lisa Ekdal - Vem vet inte du
Med det tackar bloggen för sig för nu, men lovar att höra av sig igen i höst!
På återläsande, ni ca 150 läsare som läser här regelbundet
8 september 2007
Det fixar sig Ivan Ivanovitj
Två månader har gått. Knappast första gången denna blog konstaterar det.
Men så finns det ju anledningar. Rent av ursäkter. Vissa är bra, andra mindre bra. Och just ursäkt har jag även denna gång. Bedöm själva kvaliteten.
Det var nämligen så att den 7e juli i tåg till Kiev. En stad som finns omnämnds flera gånger på denna blog då det var inte mindre än tredje besöket där på mindre än ett år. Nytt för i år var dock att Platzkarta, de billigaste biljetterna, var slut och Erik åkte ståndsmässigt i Kopé. Najs, fint, med känsla av gammal bond-film. Eventuellt blir det en framtida post om det, annars nöjer jag mig med att säga att det ju alltid är skönt med en egen kuppe.
Att Kiev är en ganska tråkig stad i längden har ju denna blog nämnt tidigare. Och intrycket står sig. Fint, rent västerländskt. Men tråkigt i längden. Men så hände ju nåt, något som gjorde att jag nog måste omvärdera staden en smula. Den är ännu på tok för västerländsk, stel och allmänt o-rysk, men det behöver inte vara fullt så långtråkigt iallafall.
Nämligen så att i Kiev finns det en väg. Jag vet inte vad den heter. Men det finns en Metro-station som heter Dnipro, och då är vi nära. Det är en väg man kan få för sig att korsa om man vill ta sig till gångvägen som ligger längs efter floden med samma namn som stationen. Denna blog avråder dock härmed starkt från detta. Det kan nämligen få oanade konsekvenser.
En sådan kan nämligen vara att du bara kommer halvvägs innan en ukrainsk bil komma från tillsynes ingenstans, fast i verkligheten från vänster. Är du då mitt i vägen är en kollision oundviklig. Och det gör ont.
Med andra ord blev er bloggare Erik påkörd av en denna ukrainska bil, bröt lite ben och hamnde på Ukrainskt sjukhus. Tre sjukhus han jag avverka. Först en timme på sjukhus nr. 7, utlänningssjukhuset dit alla utlänningar förs. Sedan ett par dygn på sjukhus nr. 12. Ett ganska otrevligt ställe, kort sagt. För att sedan lägga mig till ro på sjukhus nr. 1. Ett skapligt trevligt ställe. Där blev det minsan opererats. Och röntgas, datortomograferas samt hinna få ett gäng olika diagnoser på vad skadorna egentligen var.
Efter två veckor i närkamp med den ukrainska sjukvården fick jag åka till Sverige, ligga på sjukhus i Örebro i två veckor, få reda på vad som faktikst var fel på mig (brutet lårben och en spricka strax under knät), och slutligen lämna sjukhuset hoppandes på kryckor och gåendes med rollator.
Och med det, kära läsare, vill jag yrka på att jag haft en god ursäkt att inte blogga på ett tag, ty räknas sjukhustiden bort har det bara gått någon vecka sedan förra posten.
Men detta betyder också att bloggen har svårt för att kunna ge några rapporter från Rostov och Ryssland på ett tag. Åtminstone färska sådana. Däremot finns det väl en del saker på lager att skriva om. Lite berättelser om duster med elaka "sanitarkor" på Ukrainska sjukhus t.ex.
Tills vidare ber jag att säga tack för nu. Förhoppningsvis skall det inte gå två månader till tills de utlovade posterna kommer.
På återhörandes, denna gång från ett Sverige nära dig!
Men så finns det ju anledningar. Rent av ursäkter. Vissa är bra, andra mindre bra. Och just ursäkt har jag även denna gång. Bedöm själva kvaliteten.
Det var nämligen så att den 7e juli i tåg till Kiev. En stad som finns omnämnds flera gånger på denna blog då det var inte mindre än tredje besöket där på mindre än ett år. Nytt för i år var dock att Platzkarta, de billigaste biljetterna, var slut och Erik åkte ståndsmässigt i Kopé. Najs, fint, med känsla av gammal bond-film. Eventuellt blir det en framtida post om det, annars nöjer jag mig med att säga att det ju alltid är skönt med en egen kuppe.
Att Kiev är en ganska tråkig stad i längden har ju denna blog nämnt tidigare. Och intrycket står sig. Fint, rent västerländskt. Men tråkigt i längden. Men så hände ju nåt, något som gjorde att jag nog måste omvärdera staden en smula. Den är ännu på tok för västerländsk, stel och allmänt o-rysk, men det behöver inte vara fullt så långtråkigt iallafall.
Nämligen så att i Kiev finns det en väg. Jag vet inte vad den heter. Men det finns en Metro-station som heter Dnipro, och då är vi nära. Det är en väg man kan få för sig att korsa om man vill ta sig till gångvägen som ligger längs efter floden med samma namn som stationen. Denna blog avråder dock härmed starkt från detta. Det kan nämligen få oanade konsekvenser.
En sådan kan nämligen vara att du bara kommer halvvägs innan en ukrainsk bil komma från tillsynes ingenstans, fast i verkligheten från vänster. Är du då mitt i vägen är en kollision oundviklig. Och det gör ont.
Med andra ord blev er bloggare Erik påkörd av en denna ukrainska bil, bröt lite ben och hamnde på Ukrainskt sjukhus. Tre sjukhus han jag avverka. Först en timme på sjukhus nr. 7, utlänningssjukhuset dit alla utlänningar förs. Sedan ett par dygn på sjukhus nr. 12. Ett ganska otrevligt ställe, kort sagt. För att sedan lägga mig till ro på sjukhus nr. 1. Ett skapligt trevligt ställe. Där blev det minsan opererats. Och röntgas, datortomograferas samt hinna få ett gäng olika diagnoser på vad skadorna egentligen var.
Efter två veckor i närkamp med den ukrainska sjukvården fick jag åka till Sverige, ligga på sjukhus i Örebro i två veckor, få reda på vad som faktikst var fel på mig (brutet lårben och en spricka strax under knät), och slutligen lämna sjukhuset hoppandes på kryckor och gåendes med rollator.
Och med det, kära läsare, vill jag yrka på att jag haft en god ursäkt att inte blogga på ett tag, ty räknas sjukhustiden bort har det bara gått någon vecka sedan förra posten.
Men detta betyder också att bloggen har svårt för att kunna ge några rapporter från Rostov och Ryssland på ett tag. Åtminstone färska sådana. Däremot finns det väl en del saker på lager att skriva om. Lite berättelser om duster med elaka "sanitarkor" på Ukrainska sjukhus t.ex.
Tills vidare ber jag att säga tack för nu. Förhoppningsvis skall det inte gå två månader till tills de utlovade posterna kommer.
På återhörandes, denna gång från ett Sverige nära dig!
29 juni 2007
Det nåt som hände, det var så jag kände... Att nu är han här
En kort notis.
Putin är här.
Putin
är
här.
Президент Российского Федерации Владимтр Владимирович Путин, Ryska Federationens President, Vladimir Vladimirovitj Putin har landat i Rostov.
Månader av fejande, putsande, asfalltsläggande har nått sitt mål. Enligt uppgift kom på torsdagskvällen redan och har tillbringat hela fredagen i Rostov. Poliser i varje gathörn, militärhelikoptrar svävar över stan.
Denna blogg tar tillfället i akt att officiellt välkoma Tovarisjtj President till Rostov on Don, nådens år 2007. Hoppas du får en trevlig vistelse!
Putin är här.
Putin
är
här.
Президент Российского Федерации Владимтр Владимирович Путин, Ryska Federationens President, Vladimir Vladimirovitj Putin har landat i Rostov.
Månader av fejande, putsande, asfalltsläggande har nått sitt mål. Enligt uppgift kom på torsdagskvällen redan och har tillbringat hela fredagen i Rostov. Poliser i varje gathörn, militärhelikoptrar svävar över stan.
Denna blogg tar tillfället i akt att officiellt välkoma Tovarisjtj President till Rostov on Don, nådens år 2007. Hoppas du får en trevlig vistelse!
25 juni 2007
Idag skall jag slå mitt pernsonliga rekord i att göra så lite som det går eller Take it easy!
Kretensare, gruser, järnabönder!
Tiden går snabbt ibland. Redan tre veckor sedan jag skrev något här, så hög tid att skriva igen.
Och inte bara skriva för skrivandet stund, utan det har i sanning hänt en del saker som måste föras vidare.
Till exempel vädret. För regnet det ryktades om i förra posten kom. Och då vi talar Ryssland kan vi vara säkra på att det händet det nåt är det rejält. Blir det varmt, blir det tokvarmt. Och således, regnar det, så störtregnar det, halva stan översvämmas och det hela ackompanjeras av ett väldigt åskväder. Och just det hände dagen efter förra posten skrevs. Ett störtregn kom, gatorna förvandlades till nåt som förde tankarna till Venedig och det dundrade friskt. Och vips, dagen efter var 35 grader utbytt mot 20 grader mitt på dagen. Märkligt.
Sedan har det varit lite ostadigt. Givetvis, de allra flesta dagar har erbjudit värme kring 30 graderssnåret och nån dag var det nog närmare 40 än 35 (komma fem). Det har dock bjudits på en till sedan där regn-åsk-dunderstorm och även lite småregn ett par dagar. Fashinerande. Extra intressant är att i skrivande stund rapporterar Aftonbladet om "rekordvärme"
tror rent av det var "värmechock" i europa. 40 grader! ...Låter som en vanlig, varm sommardag i Rostov tycker jag. Och här pratar ingen om rekordvärme utan folk svettas lite mer, dricker lite mer mer vodka och livet går vidare. Nåja.
Men Rostov är ju så mycket mer än väder och vind. Rostov är ju t.ex. en stad på 100 svenska mils avstånd från Moskva. En stad som trots sina 1½ miljoner i grunden är en liten håla. Det betyder att saker och ting inte direkt kommer hit i första taget. "Maybe in Moscow" förblir ett vanligt svar om man frågar om det eller det finns att köpa i Rostov.
Men. Men. Så hände det. IKEA, som vi redan talat om, säger att de skall flytta hit. Det är såklart stort. Ett litet steg för IKEA, men ett gigantisk språng för Rostov.
Men det var inte allt. Bara veckan efter hittar vi på internet högst uppseväckande information. För en svensk kanske det inte är lika stort som nyheten om IKEA, men ur ett mer internationellt perspektiv är det nog det. I ett Rostovperspektiv också. Nämligen det... att...
snabbmatskedjan SUBWAY öppnar i Rostov!
Subway kommer alltså, enligt uppgift redan i september, öppna i Rostov. Det mina vänner är stort. Tänkt att kunna få ställa sig i kön och säga "Adjin stejk i tjiis, pazjalsta"... följt av "Vsjå kromje olivi". Återstår att se om de lyckas med leendena och det trevliga bemötandet som enligt Subways hemsida är en viktigt del i deras koncept. Det är ju annars något som inte direkt ligger i naturen för en rysk näringsidkare. Varför vara glad när jag kommer och stör dem i deras tidningsläsande, liksom.
Men hur det än är, det är stort.
Och Subway, de säljer ju smörgåsar. Och smörgåsar består av bröd. Och bröd, det är gott. Och då inte bara bröd i största allmänhet utan då den senaste Rostovska specialiteten på brödfronten jag kommit i kontakt med. Nämligen Lavasj [Лаваш]. Och inte vilka lavasj som helst. Eller för all del, den (inbillar jag mig) mer vanliga armenska lavasjen är inte dum den heller. Den påminner närmast om tunnbröd och passar utmärkt till grillad kyckling. Men det som verkligen fångar mig är den lite mindre vanliga georgiska lavasjen.
Erik råkade som av en slump upptäcka att, A, brödet är grymt gott, samt B, det finns ett bageri 15 minuter från där han bor som säljer nygräddad Lavasj för 15 rubel kakan. Och visst är det fint. En annan höjdare är den, även den georgiska brödhöjdaren som heter "Sjot" [Шот]. Den är ungefär som lavasj, men lite annorlunda. Avnjutes extra bra i sällskap av en kall 7Up.
Så, efter flera matinspirerade utläggningar finns det en sista jag vill nämna. Ett musikaliskt fenomen som slagit Rostov med häpnad. Vi talar sommarhittarnas sommarhit, "Take it easy!" med sångaren MIKA. Låten spelas överallt och alltid. I affärer, på restauranger osv. Det är sången alla nynnar på helst enkelt. Min fråga blir, är detta en hit av samma kaliber även i Svedala? Eller i övriga delar av världen? Vet ju numer att jag faktikst har läsareäven utanför Sveriges trygga gränser.
Med det ber jag att få tacka för denna gång. En snabb titt på väderprognosen visar att värmen ser ut att vara på väg tillbaka, med andra ord värmebölja, rekordvärme och solchock att vänta. Ett bra sätt att avsluta denna post.
...Men hav förtröstan. Erik filar redan på en kommande post där bilder utlovas!
Med vänliga hälsningar
...Nick Schröder.
Tiden går snabbt ibland. Redan tre veckor sedan jag skrev något här, så hög tid att skriva igen.
Och inte bara skriva för skrivandet stund, utan det har i sanning hänt en del saker som måste föras vidare.
Till exempel vädret. För regnet det ryktades om i förra posten kom. Och då vi talar Ryssland kan vi vara säkra på att det händet det nåt är det rejält. Blir det varmt, blir det tokvarmt. Och således, regnar det, så störtregnar det, halva stan översvämmas och det hela ackompanjeras av ett väldigt åskväder. Och just det hände dagen efter förra posten skrevs. Ett störtregn kom, gatorna förvandlades till nåt som förde tankarna till Venedig och det dundrade friskt. Och vips, dagen efter var 35 grader utbytt mot 20 grader mitt på dagen. Märkligt.
Sedan har det varit lite ostadigt. Givetvis, de allra flesta dagar har erbjudit värme kring 30 graderssnåret och nån dag var det nog närmare 40 än 35 (komma fem). Det har dock bjudits på en till sedan där regn-åsk-dunderstorm och även lite småregn ett par dagar. Fashinerande. Extra intressant är att i skrivande stund rapporterar Aftonbladet om "rekordvärme"
tror rent av det var "värmechock" i europa. 40 grader! ...Låter som en vanlig, varm sommardag i Rostov tycker jag. Och här pratar ingen om rekordvärme utan folk svettas lite mer, dricker lite mer mer vodka och livet går vidare. Nåja.
Men Rostov är ju så mycket mer än väder och vind. Rostov är ju t.ex. en stad på 100 svenska mils avstånd från Moskva. En stad som trots sina 1½ miljoner i grunden är en liten håla. Det betyder att saker och ting inte direkt kommer hit i första taget. "Maybe in Moscow" förblir ett vanligt svar om man frågar om det eller det finns att köpa i Rostov.
Men. Men. Så hände det. IKEA, som vi redan talat om, säger att de skall flytta hit. Det är såklart stort. Ett litet steg för IKEA, men ett gigantisk språng för Rostov.
Men det var inte allt. Bara veckan efter hittar vi på internet högst uppseväckande information. För en svensk kanske det inte är lika stort som nyheten om IKEA, men ur ett mer internationellt perspektiv är det nog det. I ett Rostovperspektiv också. Nämligen det... att...
snabbmatskedjan SUBWAY öppnar i Rostov!
Subway kommer alltså, enligt uppgift redan i september, öppna i Rostov. Det mina vänner är stort. Tänkt att kunna få ställa sig i kön och säga "Adjin stejk i tjiis, pazjalsta"... följt av "Vsjå kromje olivi". Återstår att se om de lyckas med leendena och det trevliga bemötandet som enligt Subways hemsida är en viktigt del i deras koncept. Det är ju annars något som inte direkt ligger i naturen för en rysk näringsidkare. Varför vara glad när jag kommer och stör dem i deras tidningsläsande, liksom.
Men hur det än är, det är stort.
Och Subway, de säljer ju smörgåsar. Och smörgåsar består av bröd. Och bröd, det är gott. Och då inte bara bröd i största allmänhet utan då den senaste Rostovska specialiteten på brödfronten jag kommit i kontakt med. Nämligen Lavasj [Лаваш]. Och inte vilka lavasj som helst. Eller för all del, den (inbillar jag mig) mer vanliga armenska lavasjen är inte dum den heller. Den påminner närmast om tunnbröd och passar utmärkt till grillad kyckling. Men det som verkligen fångar mig är den lite mindre vanliga georgiska lavasjen.
Erik råkade som av en slump upptäcka att, A, brödet är grymt gott, samt B, det finns ett bageri 15 minuter från där han bor som säljer nygräddad Lavasj för 15 rubel kakan. Och visst är det fint. En annan höjdare är den, även den georgiska brödhöjdaren som heter "Sjot" [Шот]. Den är ungefär som lavasj, men lite annorlunda. Avnjutes extra bra i sällskap av en kall 7Up.
Så, efter flera matinspirerade utläggningar finns det en sista jag vill nämna. Ett musikaliskt fenomen som slagit Rostov med häpnad. Vi talar sommarhittarnas sommarhit, "Take it easy!" med sångaren MIKA. Låten spelas överallt och alltid. I affärer, på restauranger osv. Det är sången alla nynnar på helst enkelt. Min fråga blir, är detta en hit av samma kaliber även i Svedala? Eller i övriga delar av världen? Vet ju numer att jag faktikst har läsareäven utanför Sveriges trygga gränser.
Med det ber jag att få tacka för denna gång. En snabb titt på väderprognosen visar att värmen ser ut att vara på väg tillbaka, med andra ord värmebölja, rekordvärme och solchock att vänta. Ett bra sätt att avsluta denna post.
...Men hav förtröstan. Erik filar redan på en kommande post där bilder utlovas!
Med vänliga hälsningar
...Nick Schröder.
2 juni 2007
Leo Rattalett med vänner
Skyter, Goter, Svenskar och övriga, God Kväll!
Jo... Det hände något idag. Ett fenomen syntes på himlen.
Moln. Moln. MOLN.
Det var mulet fram tills två-tiden på eftermiddagen. Första gången på många veckor.
Rykten säger att det kan komma regn. Det var det en månad sedan Rostov såg senast.
Samtigt talar väderprognoser om, förvisso inga lågtryck från brittiska öarna, men väl temperaturer mellan 25 och 30 C istället för 35-40.
Långkalsonger på, med andra ord!
Annars hade jag nöjet att för första gången kunna kolla lite statistik för min sida häromdagen. Den visade att den senaste månaden hade sidan besökts av 150 unika besökare! Mer än jag kunnat gissa ens i fantasin. Så tackar till Dig som utgör den statistiken.
...Men, om du, kära okända läsare, är den som kom till min sida genom att söka efter "tennfigurer mars" i Google, hör av dig! Jag är nämligen otroligt nyfiken på att veta vad u var på jakt efter den gången.
På återseende snart!
Jo... Det hände något idag. Ett fenomen syntes på himlen.
Moln. Moln. MOLN.
Det var mulet fram tills två-tiden på eftermiddagen. Första gången på många veckor.
Rykten säger att det kan komma regn. Det var det en månad sedan Rostov såg senast.
Samtigt talar väderprognoser om, förvisso inga lågtryck från brittiska öarna, men väl temperaturer mellan 25 och 30 C istället för 35-40.
Långkalsonger på, med andra ord!
Annars hade jag nöjet att för första gången kunna kolla lite statistik för min sida häromdagen. Den visade att den senaste månaden hade sidan besökts av 150 unika besökare! Mer än jag kunnat gissa ens i fantasin. Så tackar till Dig som utgör den statistiken.
...Men, om du, kära okända läsare, är den som kom till min sida genom att söka efter "tennfigurer mars" i Google, hör av dig! Jag är nämligen otroligt nyfiken på att veta vad u var på jakt efter den gången.
På återseende snart!
26 maj 2007
Lagom är bäst
"...pa aterlasande inom kort!"
Sa skrev jag pa denna blog for snart tva manader sedan. Foga anade jag att snart skulle komma att betyda tva manader. Men den myckna fritiden blev allt mindre och vips rann tiden ivag. Fram tills idag. Och pa tva manader hinner mycket handa.
En sak som har hant att att under dessa tva manader har Rostov haft Sverigebesok inte mindre an tre ganger! Formodligen nagot av ett rekord.
Forst ut var Marduk. Ett band som wikipedia beskrev sa har: "Marduk is a Swedish black metal band, who are based in Norrkoping. Marduk's predominant lyrical topics are Satanism, anti-Christianity, Biblical wars, Nazism and World War II."
Eh...Just det ja. Men de ar fran Sverige!
Nasta besok var inget mindre an IKEA!
Exakt hur manga svenskar, om overhuvudtaget nagra som verkligen var har vet jag inte, men i mitten av maj dok det upp IKEA-reklam over hela Rostov. Man kunde nastan kanna hur Kamprads anda lag over stan. Exakt vad det var for nagot lyckades jag inte begripa, men nan slags tidig uppenbarelse av vad som komma skall antar jag. For enligt lite undersokningar pa olika internets kunde jag finna att IKEA minsan oppnar i Rostov i host! Det ar ungefar hur stort som helst for Rostov, som trots att det ar en stad i en storlek storre an Stockholm i allt vasentligt ar val avskiljt fran vasterlandet. Med andra ord, IKEA i Rostov ar nog det storsta som hant sedan McDonalds oppnade har nagon gang under det sena 1990-talet.
Tredje svenskbesoket var att denna blogs skribents mor var pa besok har i en knapp vecka. Oerhort trevligt!
Vad som ocksa har hant att pa gatan dar jag bor, Respublikanskaja[Республиканская] sa har det oppnats tva (2) matvaruaffarer av vasterlandskt snitt. Dvs. sadana dar man sjalv plockar sina varor i en korg och betalar i utgangen, istallet for att ga till en disk och be om allting.
Ha nu i atanka att detta ar ju Respublikanskaja, gatan som forvisso inte Gud, men val ryska myndigheter nog glomt bort att fanns. Gatan dar manga hus inte har rinnande vatten, dar avloppet gar rakt ut pa gata. Gatan dar en skock getter och sin herde brukar passera. Dels en alldels i borjan pa gatan, och de ma ju vara, dar ar ett litet centrum. Men uppe hos mig, i slutet av gatan. En affar i kedjan "Magnit" [Магнит] slog upp portarna den 22 april, och med det inleddes en helt ny era i Rostov, eller atminstone i dessa kvarter.
Att kunna ga till en affar, sjalv plocka vad jag vill ha och sedan betala. Det ar ett helt klart ett intressant koncept!
En fin tradition på blogen är ju annars att skriva om vädret. Kort sagt: Det är varmt! De senaste två veckorna har vi haft väder som väl knappast ens svensk högsommar kan bjuda på. 35 grader varmt i skuggan, inte en moln på himlen och inte något regn sedan slutet av april. Tort, varmt... och varmt. Helt enkelt.
Med det tror jag vi får runda av denna post. Andra häftiga grejor såsom Segerdagen och resa till Mariupol får vi ta vid annat tillfälle.
Och så ett stort tack till den trogna läsare som jag genom kommentarerna verkar ha, då ni skriver och ber mig fortsätta blogga. Alltid roligt att se att det inte bara är de närmast (för)sörjande som läser här. Och Erik lovar högtydligt att det inte skall dröja två månader till nästa blogpost.
På återhörande, helt enkelt!
Sa skrev jag pa denna blog for snart tva manader sedan. Foga anade jag att snart skulle komma att betyda tva manader. Men den myckna fritiden blev allt mindre och vips rann tiden ivag. Fram tills idag. Och pa tva manader hinner mycket handa.
En sak som har hant att att under dessa tva manader har Rostov haft Sverigebesok inte mindre an tre ganger! Formodligen nagot av ett rekord.
Forst ut var Marduk. Ett band som wikipedia beskrev sa har: "Marduk is a Swedish black metal band, who are based in Norrkoping. Marduk's predominant lyrical topics are Satanism, anti-Christianity, Biblical wars, Nazism and World War II."
Eh...Just det ja. Men de ar fran Sverige!
Nasta besok var inget mindre an IKEA!
Exakt hur manga svenskar, om overhuvudtaget nagra som verkligen var har vet jag inte, men i mitten av maj dok det upp IKEA-reklam over hela Rostov. Man kunde nastan kanna hur Kamprads anda lag over stan. Exakt vad det var for nagot lyckades jag inte begripa, men nan slags tidig uppenbarelse av vad som komma skall antar jag. For enligt lite undersokningar pa olika internets kunde jag finna att IKEA minsan oppnar i Rostov i host! Det ar ungefar hur stort som helst for Rostov, som trots att det ar en stad i en storlek storre an Stockholm i allt vasentligt ar val avskiljt fran vasterlandet. Med andra ord, IKEA i Rostov ar nog det storsta som hant sedan McDonalds oppnade har nagon gang under det sena 1990-talet.
Tredje svenskbesoket var att denna blogs skribents mor var pa besok har i en knapp vecka. Oerhort trevligt!
Vad som ocksa har hant att pa gatan dar jag bor, Respublikanskaja[Республиканская] sa har det oppnats tva (2) matvaruaffarer av vasterlandskt snitt. Dvs. sadana dar man sjalv plockar sina varor i en korg och betalar i utgangen, istallet for att ga till en disk och be om allting.
Ha nu i atanka att detta ar ju Respublikanskaja, gatan som forvisso inte Gud, men val ryska myndigheter nog glomt bort att fanns. Gatan dar manga hus inte har rinnande vatten, dar avloppet gar rakt ut pa gata. Gatan dar en skock getter och sin herde brukar passera. Dels en alldels i borjan pa gatan, och de ma ju vara, dar ar ett litet centrum. Men uppe hos mig, i slutet av gatan. En affar i kedjan "Magnit" [Магнит] slog upp portarna den 22 april, och med det inleddes en helt ny era i Rostov, eller atminstone i dessa kvarter.
Att kunna ga till en affar, sjalv plocka vad jag vill ha och sedan betala. Det ar ett helt klart ett intressant koncept!
En fin tradition på blogen är ju annars att skriva om vädret. Kort sagt: Det är varmt! De senaste två veckorna har vi haft väder som väl knappast ens svensk högsommar kan bjuda på. 35 grader varmt i skuggan, inte en moln på himlen och inte något regn sedan slutet av april. Tort, varmt... och varmt. Helt enkelt.
Med det tror jag vi får runda av denna post. Andra häftiga grejor såsom Segerdagen och resa till Mariupol får vi ta vid annat tillfälle.
Och så ett stort tack till den trogna läsare som jag genom kommentarerna verkar ha, då ni skriver och ber mig fortsätta blogga. Alltid roligt att se att det inte bara är de närmast (för)sörjande som läser här. Och Erik lovar högtydligt att det inte skall dröja två månader till nästa blogpost.
På återhörande, helt enkelt!
31 mars 2007
Säg Sjasjlik!
Kretensare, Ruser, Svennar - God Lördag!
Drog i väg en hel vecka utan post, en vecka som jag hade hoppats hinna skicka ut en hel bunt poster. Men så kan det gå.
Det är ju som så att det finns vissa saker att klara ut, sådant som hänger kvar från Ukraina och Vitryssland. Viktiga saker som bör komma alla, eventuella, läsare till del. Jag gpår ut hårt och dedikerar denna post till snabbmaten! Precis som att en trevlig sak så här års är alla julkort man får, är alla intressanta matupplevelser en annan. Dels de gamla bekanta såsom McDonalds, men även uppstickare såsom Rosticks och lokala delikatesser såsom Shaurma [Шаурма].
Först en liten summering: Erik besökte i Ukraina och Vitryssland totalt:
5 McDondalsrestatunger - Jalta, Simferopol, Kiev och två i Minsk.
1 Rosticksrestaurang - Minsk
och ätit Shaurmor från 6 olika ställen - Jalta, Minsk, Charkov (Ukraina) och tre ställen i Simferopol
McDonalds vet väl alla vad är men vad de andra är kan kanske behövas redas ut. Shaurma är, som en annan blogg på internetsen beskrev det;
"Shaurma är som en mix mellan kebab och tunnbrödrulle, köttet som sitter på en snurrande stång har en kryddning som är annorlunda mot den som är på kebab..."
Annars så, tänk er sådant där tunnt bröd man rulla ihop för att äta Tacos på svenskt vis. Där har vi brödet. Köttet är beskrivet ovan. Sedan fylls rullen i övrigt med allehanda sås och grönsaker. Smetana (som gräddfil fast annorlunda), kanske lite morötter, och paprika och lite andra sådana där prylar, ungefär som i en rullkebab.
Rosticks och sin sida är lite som KFC, Kentucky Fried Chicken, fast i rysk tappning. Mycket kyckligbasserad snabbmat, men även ryska grejor såsom borsjtj, pelmeni och blinnier. Fast i McDonalds-intriör om en säg. Läs mer här: http://moscowcity.com/restaurants/74.htm
Vad är bäst? Vad smakade dålig? Vad att undvika? Vad lär vi oss av denna snabbmatsrabbling undrar vän av ordning. Läs vidare:
Sharuma kan fås på många ställen och i lite olika utföranden. Den klart bästa Shaurman fick jag mig dock en sen eftermiddag i Jalta. En 10 grivnas-Shaurma som förvisso var både dyrare och mindre än de andra, men samtidigt den allra bästa. Jag provade också en Rosticks-variant av Shaurman som inte var dålig heller, men Shaurma är och förblir nog något som blir bäst från mindre stånd och vagnar.
Hamburgare har ätits på McDonalds. Att kora någon vinnare av de olika donkorna är inte helt lätt. Men jag tror ändå vi får säga att Simferopol vann. Inte för att de var så mycket annorlunda där, men för att vara en sån trälig stad var McDonalds oväntat bra. Ett hederomnämnade till McDonals i Jalta dock. Första gången jag sett en äldre farbror, 60+ och tant i samma ålder jobba på en McDonaldsrestaturang...
Utanför tävlan med värt att nämna... är Rosticks och deras Sjasjlik [шашлик]. Ungefär som ett grillspett kan man säga. Mycket välsmakande, smakar som kyckling! Erik slår ett slag för Rosticks och ser gärna att de kommer till Rostov... Eller Sverige.
Efter denna djupdykning i snabbmat återstår en post om tågen, sedan kan vi lägga Ukraina och Vitryssland till handlingarna och koncentrera oss på nuet. Rostov blir ju som bekant aldrig långtråkigt.
Tackar för visat intresse, och säger på återläsande inom kort!
Drog i väg en hel vecka utan post, en vecka som jag hade hoppats hinna skicka ut en hel bunt poster. Men så kan det gå.
Det är ju som så att det finns vissa saker att klara ut, sådant som hänger kvar från Ukraina och Vitryssland. Viktiga saker som bör komma alla, eventuella, läsare till del. Jag gpår ut hårt och dedikerar denna post till snabbmaten! Precis som att en trevlig sak så här års är alla julkort man får, är alla intressanta matupplevelser en annan. Dels de gamla bekanta såsom McDonalds, men även uppstickare såsom Rosticks och lokala delikatesser såsom Shaurma [Шаурма].
Först en liten summering: Erik besökte i Ukraina och Vitryssland totalt:
5 McDondalsrestatunger - Jalta, Simferopol, Kiev och två i Minsk.
1 Rosticksrestaurang - Minsk
och ätit Shaurmor från 6 olika ställen - Jalta, Minsk, Charkov (Ukraina) och tre ställen i Simferopol
McDonalds vet väl alla vad är men vad de andra är kan kanske behövas redas ut. Shaurma är, som en annan blogg på internetsen beskrev det;
"Shaurma är som en mix mellan kebab och tunnbrödrulle, köttet som sitter på en snurrande stång har en kryddning som är annorlunda mot den som är på kebab..."
Annars så, tänk er sådant där tunnt bröd man rulla ihop för att äta Tacos på svenskt vis. Där har vi brödet. Köttet är beskrivet ovan. Sedan fylls rullen i övrigt med allehanda sås och grönsaker. Smetana (som gräddfil fast annorlunda), kanske lite morötter, och paprika och lite andra sådana där prylar, ungefär som i en rullkebab.
Rosticks och sin sida är lite som KFC, Kentucky Fried Chicken, fast i rysk tappning. Mycket kyckligbasserad snabbmat, men även ryska grejor såsom borsjtj, pelmeni och blinnier. Fast i McDonalds-intriör om en säg. Läs mer här: http://moscowcity.com/restaurants/74.htm
Vad är bäst? Vad smakade dålig? Vad att undvika? Vad lär vi oss av denna snabbmatsrabbling undrar vän av ordning. Läs vidare:
Sharuma kan fås på många ställen och i lite olika utföranden. Den klart bästa Shaurman fick jag mig dock en sen eftermiddag i Jalta. En 10 grivnas-Shaurma som förvisso var både dyrare och mindre än de andra, men samtidigt den allra bästa. Jag provade också en Rosticks-variant av Shaurman som inte var dålig heller, men Shaurma är och förblir nog något som blir bäst från mindre stånd och vagnar.
Hamburgare har ätits på McDonalds. Att kora någon vinnare av de olika donkorna är inte helt lätt. Men jag tror ändå vi får säga att Simferopol vann. Inte för att de var så mycket annorlunda där, men för att vara en sån trälig stad var McDonalds oväntat bra. Ett hederomnämnade till McDonals i Jalta dock. Första gången jag sett en äldre farbror, 60+ och tant i samma ålder jobba på en McDonaldsrestaturang...
Utanför tävlan med värt att nämna... är Rosticks och deras Sjasjlik [шашлик]. Ungefär som ett grillspett kan man säga. Mycket välsmakande, smakar som kyckling! Erik slår ett slag för Rosticks och ser gärna att de kommer till Rostov... Eller Sverige.
Efter denna djupdykning i snabbmat återstår en post om tågen, sedan kan vi lägga Ukraina och Vitryssland till handlingarna och koncentrera oss på nuet. Rostov blir ju som bekant aldrig långtråkigt.
Tackar för visat intresse, och säger på återläsande inom kort!
23 mars 2007
Fiski! bläckfiski! Blubb blubbi
Blogdags igen!
Och trots att det fattas några avslutande poster från Vitryssland och Ukraina ber jag om att få sticka emellan med en Rostovrelaterad post.
I Rostov finns det nämligen något som heter Tsentralnij Rinak [Центральний Рынoк]. Centrala marknaden, på gammal vanlig svenska. Det är den stora marknaden i stan där man kan köpa det mesta och lite till. Parasoller och bassänger, fontäner, vattenpumpar väderkvarnar och flaggstänger... Nåja, inte riktigt, men nästan. Lägg till det mat och grönsaker och frukt av allehanda slag. Potatis för 8 rubel/kg t.ex. Men även leksaker och mobiltelefoner och klockor och kläder och allt och lite till. Dit begav sig Erik igår.
Han hade en liten lös tanke på att kanske borde han köpa sig något gott att dryga ut bröd och mjukostdieten med. Lite koreansk sallad eller nåt är ju alltid gott.
Så han närmar sig den radda av stånd, där Kim efter Kim, säljer samma koreanska sallader och och kött/fisk-anrättningar till samma priser. Säkert tio sådana stånd efter varandra. Och alla heter de nog Kim i efternamn. Chi i förnamn. Nä, oftast något standardryskt namn i förnamn faktikst. För de är sådana där rysskoreaner som egentligen inte har nån vidare koppling till korea alls, mer än genom deras gammelgammelfarfar som var korean i slutet av 1800-talet. För den intresserade av detta fenomen postade jag om det i Oktober/november snåret 2005.
Iallafall Erik begav sig dit. Och går man där och ens råkar var nära tt blicka åt deras håll, så ropas det att man minsann väl skall komma och titta och smaka. Så det gör ju Erik. Gratisätande är alltid rätt. Så efter att ha provat det ena och andra, ömsom gott ömsom inte alls gott, så kommer frågan. "Sjto vam?" [Что вам?] - Vad till Er? eller mer fri översättning: "Ok, nu har du smakat en massa av maten, nu ser du till att köpa nånting också!". Happ. Inte kan jag bara smita därifrånu, så då måste jag ju köpa nåt tänkte jag. Och nåt av det jag provade var ju faktikst riktigt smaskigt. Så vi tar lite sådant, tänker jag, så vi kan gå därifrån sedan...
Sagt och gjort. Bara det att jag, för sent, kommer på att det var ju fel. Det var ju inte den goa fisklöksstjohejsanet det där. Istället har jag köpt ett halv kg av inlagd bläckfisk (squid)! Eh... Ja. Så kan det gå. Det var 70 rubel det.
Så jag går vidare längs raddan av stånd, på väg ut från marknaden. Men så ropar nästa stånd där att jag skall komma och prova. Så det gör jag, men då måste jag ju köpa nåt igen! Och det hade jag ju inte tänkt mig. Men så blir det av att köpa lite av den där fiskhistorien som jag inte lyckades köpa första gången. För 50 rubel till.
Så kom vi hem med ett halv kg bläckfisk, 4 hg av nåt annat koreanskt, samt en påse morötter, inlagda på koranskt vis, som jag fick på köpet vid första anhalten...
Så kan det gå, en dag på marknaden för en svensk i Rostov. Och allt jag ville vara att eventuellt köpa nåt litet salladsgrej att ha till mina mjukostsmörgåsar.
Bara i Rostov, barn, bara i Rostov.
Och trots att det fattas några avslutande poster från Vitryssland och Ukraina ber jag om att få sticka emellan med en Rostovrelaterad post.
I Rostov finns det nämligen något som heter Tsentralnij Rinak [Центральний Рынoк]. Centrala marknaden, på gammal vanlig svenska. Det är den stora marknaden i stan där man kan köpa det mesta och lite till. Parasoller och bassänger, fontäner, vattenpumpar väderkvarnar och flaggstänger... Nåja, inte riktigt, men nästan. Lägg till det mat och grönsaker och frukt av allehanda slag. Potatis för 8 rubel/kg t.ex. Men även leksaker och mobiltelefoner och klockor och kläder och allt och lite till. Dit begav sig Erik igår.
Han hade en liten lös tanke på att kanske borde han köpa sig något gott att dryga ut bröd och mjukostdieten med. Lite koreansk sallad eller nåt är ju alltid gott.
Så han närmar sig den radda av stånd, där Kim efter Kim, säljer samma koreanska sallader och och kött/fisk-anrättningar till samma priser. Säkert tio sådana stånd efter varandra. Och alla heter de nog Kim i efternamn. Chi i förnamn. Nä, oftast något standardryskt namn i förnamn faktikst. För de är sådana där rysskoreaner som egentligen inte har nån vidare koppling till korea alls, mer än genom deras gammelgammelfarfar som var korean i slutet av 1800-talet. För den intresserade av detta fenomen postade jag om det i Oktober/november snåret 2005.
Iallafall Erik begav sig dit. Och går man där och ens råkar var nära tt blicka åt deras håll, så ropas det att man minsann väl skall komma och titta och smaka. Så det gör ju Erik. Gratisätande är alltid rätt. Så efter att ha provat det ena och andra, ömsom gott ömsom inte alls gott, så kommer frågan. "Sjto vam?" [Что вам?] - Vad till Er? eller mer fri översättning: "Ok, nu har du smakat en massa av maten, nu ser du till att köpa nånting också!". Happ. Inte kan jag bara smita därifrånu, så då måste jag ju köpa nåt tänkte jag. Och nåt av det jag provade var ju faktikst riktigt smaskigt. Så vi tar lite sådant, tänker jag, så vi kan gå därifrån sedan...
Sagt och gjort. Bara det att jag, för sent, kommer på att det var ju fel. Det var ju inte den goa fisklöksstjohejsanet det där. Istället har jag köpt ett halv kg av inlagd bläckfisk (squid)! Eh... Ja. Så kan det gå. Det var 70 rubel det.
Så jag går vidare längs raddan av stånd, på väg ut från marknaden. Men så ropar nästa stånd där att jag skall komma och prova. Så det gör jag, men då måste jag ju köpa nåt igen! Och det hade jag ju inte tänkt mig. Men så blir det av att köpa lite av den där fiskhistorien som jag inte lyckades köpa första gången. För 50 rubel till.
Så kom vi hem med ett halv kg bläckfisk, 4 hg av nåt annat koreanskt, samt en påse morötter, inlagda på koranskt vis, som jag fick på köpet vid första anhalten...
Så kan det gå, en dag på marknaden för en svensk i Rostov. Och allt jag ville vara att eventuellt köpa nåt litet salladsgrej att ha till mina mjukostsmörgåsar.
Bara i Rostov, barn, bara i Rostov.
18 mars 2007
Jag mötte... Mona?
En liten sådan där, Meta-post, tror jag di kallart...
Läste mina gamla blogpostar från förra hösten. Såg där att jag minsann hade sett Mona Sahlin på Arlanda i samband med avfärd mot Österlandet.
Och idag har jag läst svenska tidningar och förstått att hon minsann är partledare numer.
Stort! Erik mötte sveriges största partis Partiledare på flygplatsen på väg till Rostov. Alltid något.
Läste mina gamla blogpostar från förra hösten. Såg där att jag minsann hade sett Mona Sahlin på Arlanda i samband med avfärd mot Österlandet.
Och idag har jag läst svenska tidningar och förstått att hon minsann är partledare numer.
Stort! Erik mötte sveriges största partis Partiledare på flygplatsen på väg till Rostov. Alltid något.
Minsk - En del av Sverige?
Sådär ja!
Jalta är historia, resan går vidare! Hej då Krim!
Och det är klart, egentligen gick resan från Krim vidare till Ukrainas huvudstad Kiev. Men då Kiev dels redan är uttrett i en Kiev-dedikerad post från i höstas och dels inte har så mycket intressant att erbjuda så ignorerar vi nämnda ställe för ett ögonblick. Istället koncentrerar vi oss på nästan stora steg. Resan Kiev till Vitryssland och Minsk! Från Jusjtjenko till Lukasjenko! Från Grivna till Vitryska Rubel.
Den resan skedde, dessutom på ett Vitryskt tåg. Hur de Ukrainska tågen ser ut, det redogjorde jag ju för efter Ukraina-trippen i höstas, men vet ni. Vitryska tåg. Det. Det är något helt annat. Men vi lämnar det tillsvidare, kommer snart en post på temat Östeuropeiska tåg.
Men hur det nu var, så ankom Erik och vänner till Minsk en snöblåsig kall eländig dag i slutet av Januari. Eriks minns att hans första reaktion var: "Detta är inte Jalta...". Och mycket riktigt. Det var det inte heller. Det var Minsk.
Och hur är då Minsk? Jotack, alla tiders! En synnerligen sympatisk stad i ett sympatiskt land med en något mindre sympatisk president. SSSLOSP, för att förkorta det hela.,
När jag förstått att jag faktikst hamnat i Minsk och inte i Jalta är det en sak som skiljer Minsk från såväl Ukraina som Ryssland. Något som jag antydde redan i första posten efter hemkomsten. Renhet. Gatorna är... Rena! Nu kanske man inte kan spegla sig i asfalten eller så, men de är i vart fall lika rena och städade som en ordinär svensk gata i en ordinär svensk storstad. Om inte renare. Men så såg man överallt folk som plockar skräp eller planterar träd eller vad de nu pysslade med, horder av arbetare i allafall som gjorde allt för att göra Minsk til den fina stad det är.
I övrigt är staden synnerligen sovjetisk i sin stil. Det är raka breda gator, gärna med mastodontbyggnader med stjärna i topp i slutet av början av varje gata. Det är rakt, ståtligt och stort. Wikipedia, ett fantastiskt ställe, har en hel del att säga om det jag försöker beskriva:
http://en.wikipedia.org/wiki/Stalinist_architecture
(och nej, jag begriper inte hur det funkar att länka på ett vettigt sätt med blogger, vet nån läsare så berätta gärna).
Men Minsk var inte bara sådant. Det var också bostadsomården i utkanten av stan som mest av allt påminde om... Sverige! Fina, lite sådär lagom färglagda betonghus med en stor siffra på sidan för att visa adressen. Och på gården en parkering och en liten lekplats. Och åtminstone där jag bodde i en vecka var det en lägenhet som klart var av svensk standard. Oerhört faschiernande, klart högt intressitans-värde. Och eftersom det på parkeringen och lekplatsen var rent och fint, och inte som i Ryssland, smutsigt och farfallet, så kunde man nästan tro man var i Sverige.
...Å andra sidan, jag skall väl låta det vara osagt om Minsk i detta fall liknade Sverige eller svenska miljonprogrammshus liknar fd-Sovjet...
Men Minsk bjöd på andra intressantismer också. T.ex. spenderade jag en vecka i den lilla byn Garandistje [Гарандiшче - по белорусскi]. Och där var det en annan femma. Där talar vi, för många boende i byn, ett samhälle som i Barnen i Bullerbyn ungefär. Vi har givetvis utedass och värme genom att elda i kammin. En dag mötte jag en hö-lass på vägen, draget av en häst styrd av en vitrysk bonde. Bara en sån sak, bondgårdar där
an inte har traktor. Helt enkelt väldigt primitivt. Detta sisådär 40 minuters bilfärd från Minsk. Som Sverige för... Många år sedan, kan jag tänka mig.
Annan svensklikhet ligger annars i hur den genomsnittliga vitryssen är. För vitryssen, minsann, är inte riktigt som standardryssen. Vitryssen ler för det första inte, om det inte är nödvändigt. Går man på gatan så ser man knappast en människa som som ser glad ut. Vilket är ganska skönt, dumt och gå runt och vara glad i onöden liksom. Och för det andra är vitryssen en lugn figur. Medan ryssen är extrem i allt den gör så är vitryssen mer... Lagom, helt enkelt! Han tar det mer lugnt, låter det gå som det går, hetsar inte upp sig i onödan, glödjer sig inte i onödan. Helt enkelt lite mer som svenskar! Men, kanske än mer som finnar! Själv har jag knappt varit i Finland men min finske vän tyckte det var samma deprimerande känsla att gå runt i Kiev som att gå runt hemma i Tammerfors. Tro't den som vill.
Givetvis bjuder Minsk och Vitryssland på mycker mer. Vitryska patrioter. Bela Cola. Rosticks. Listan kan göras lång. Men detta i kommande poster.
Tackar eventuella läsare för uppmärksamheten och säger på återläsande!
Jalta är historia, resan går vidare! Hej då Krim!
Och det är klart, egentligen gick resan från Krim vidare till Ukrainas huvudstad Kiev. Men då Kiev dels redan är uttrett i en Kiev-dedikerad post från i höstas och dels inte har så mycket intressant att erbjuda så ignorerar vi nämnda ställe för ett ögonblick. Istället koncentrerar vi oss på nästan stora steg. Resan Kiev till Vitryssland och Minsk! Från Jusjtjenko till Lukasjenko! Från Grivna till Vitryska Rubel.
Den resan skedde, dessutom på ett Vitryskt tåg. Hur de Ukrainska tågen ser ut, det redogjorde jag ju för efter Ukraina-trippen i höstas, men vet ni. Vitryska tåg. Det. Det är något helt annat. Men vi lämnar det tillsvidare, kommer snart en post på temat Östeuropeiska tåg.
Men hur det nu var, så ankom Erik och vänner till Minsk en snöblåsig kall eländig dag i slutet av Januari. Eriks minns att hans första reaktion var: "Detta är inte Jalta...". Och mycket riktigt. Det var det inte heller. Det var Minsk.
Och hur är då Minsk? Jotack, alla tiders! En synnerligen sympatisk stad i ett sympatiskt land med en något mindre sympatisk president. SSSLOSP, för att förkorta det hela.,
När jag förstått att jag faktikst hamnat i Minsk och inte i Jalta är det en sak som skiljer Minsk från såväl Ukraina som Ryssland. Något som jag antydde redan i första posten efter hemkomsten. Renhet. Gatorna är... Rena! Nu kanske man inte kan spegla sig i asfalten eller så, men de är i vart fall lika rena och städade som en ordinär svensk gata i en ordinär svensk storstad. Om inte renare. Men så såg man överallt folk som plockar skräp eller planterar träd eller vad de nu pysslade med, horder av arbetare i allafall som gjorde allt för att göra Minsk til den fina stad det är.
I övrigt är staden synnerligen sovjetisk i sin stil. Det är raka breda gator, gärna med mastodontbyggnader med stjärna i topp i slutet av början av varje gata. Det är rakt, ståtligt och stort. Wikipedia, ett fantastiskt ställe, har en hel del att säga om det jag försöker beskriva:
http://en.wikipedia.org/wiki/Stalinist_architecture
(och nej, jag begriper inte hur det funkar att länka på ett vettigt sätt med blogger, vet nån läsare så berätta gärna).
Men Minsk var inte bara sådant. Det var också bostadsomården i utkanten av stan som mest av allt påminde om... Sverige! Fina, lite sådär lagom färglagda betonghus med en stor siffra på sidan för att visa adressen. Och på gården en parkering och en liten lekplats. Och åtminstone där jag bodde i en vecka var det en lägenhet som klart var av svensk standard. Oerhört faschiernande, klart högt intressitans-värde. Och eftersom det på parkeringen och lekplatsen var rent och fint, och inte som i Ryssland, smutsigt och farfallet, så kunde man nästan tro man var i Sverige.
...Å andra sidan, jag skall väl låta det vara osagt om Minsk i detta fall liknade Sverige eller svenska miljonprogrammshus liknar fd-Sovjet...
Men Minsk bjöd på andra intressantismer också. T.ex. spenderade jag en vecka i den lilla byn Garandistje [Гарандiшче - по белорусскi]. Och där var det en annan femma. Där talar vi, för många boende i byn, ett samhälle som i Barnen i Bullerbyn ungefär. Vi har givetvis utedass och värme genom att elda i kammin. En dag mötte jag en hö-lass på vägen, draget av en häst styrd av en vitrysk bonde. Bara en sån sak, bondgårdar där
an inte har traktor. Helt enkelt väldigt primitivt. Detta sisådär 40 minuters bilfärd från Minsk. Som Sverige för... Många år sedan, kan jag tänka mig.
Annan svensklikhet ligger annars i hur den genomsnittliga vitryssen är. För vitryssen, minsann, är inte riktigt som standardryssen. Vitryssen ler för det första inte, om det inte är nödvändigt. Går man på gatan så ser man knappast en människa som som ser glad ut. Vilket är ganska skönt, dumt och gå runt och vara glad i onöden liksom. Och för det andra är vitryssen en lugn figur. Medan ryssen är extrem i allt den gör så är vitryssen mer... Lagom, helt enkelt! Han tar det mer lugnt, låter det gå som det går, hetsar inte upp sig i onödan, glödjer sig inte i onödan. Helt enkelt lite mer som svenskar! Men, kanske än mer som finnar! Själv har jag knappt varit i Finland men min finske vän tyckte det var samma deprimerande känsla att gå runt i Kiev som att gå runt hemma i Tammerfors. Tro't den som vill.
Givetvis bjuder Minsk och Vitryssland på mycker mer. Vitryska patrioter. Bela Cola. Rosticks. Listan kan göras lång. Men detta i kommande poster.
Tackar eventuella läsare för uppmärksamheten och säger på återläsande!
13 mars 2007
Jalta i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu...
Jalta, stad i världen, Jalta, Jalta världens stad!
Javisst. Erik lovade Jalta-rapport, och Jalta rapport skall det bli.
Och kort sagt kan man säga att det är ett fantastiskt ställe. För att vara i det annars rätt träliga Ukraina är det ett under av intressitans.
Det fanns sig nämligen så, en Januaridag nådens år 2007 att Erik hade en en ledig dag och tänkte att den kan man ju utnyttja på nåt roligt sätt. Så sagt och gjort, på morgonen denna dag satte sig Erik, tillsammans med tre vänner, av Finländsk, Sydkoreansk, Rysk och Uzbekisk härkomst, tillsammans med två lokala Simferopolbor på en Marchrutka för att ta färden till Jalta. Det lovade landet.
I förra posten skrev jag ju att Jalta och Simferopol skryter med att vara slut- respektive ändpunkterna för världens längsta trådbusslinje dryga (8 mil!). Emellertid. Tre timmar i en seeg trådbuss kändes inte så lockande, då var en timme i marchrutka mer lagom.
Och det intressanta började redan vid resan. Nej, inte bottar vid avfärden denna gång, men ändå. I Simferopol var det vi avfärd ett par grader varmt, 4-5 kanske. Men vägen till Jalta går över de krimska bergen och halvvägs längs resan, när vi åkt uppför i ca 40 minuter är det minsann en skylt som visar att vi vi har nått högsta punkten, 752 m over Svarta Havet. Det är den högsta höjden som vägen passerar över bergspassagen Kujbysjeve [Куйбышеве]. Och vad är då intressant med det? Jo. För det påverkar klimatet. Där, på höjderna, var det rikligt med snö och förmodligen strax under 0, eftersom snön låg kvar. I Simferopol där vi startade var det ingen snö alls, nämligen. Och i Jalta... Jalta... Jalta.
Detta underbara ställe. Denna städernas stad. Där hade vi såklart ingen snö. Där var det bara fint. Där var det drygt 10 grader varmt. Där var allt grönt. Där var det fortfarande blommor som levde. Och störst av allt, kära bloggläsare, där fanns Palmer! Riktiga palmer! Sådana där man ser på TV från Söderhavs-Öar. Palmer, förvisso utan kokosnötter, men ändå. Och där fanns Svarta Havet. Det stora, mytiska, svarta havet. Det hav som lurar på oändliga gåtar. Ett hav som svalt oändligt med folk; Skyter, Mongoler, Kimmerier, Greker, Goter, Byzantiner, Kumaner, Khazarer, Venetianer, Samatarier, Kertjesser, Kiptjaker, Mongoler och Bulgarer och Ryssar och Ukrainare och förmodligen tjugielva olika folkslag till, som alla har haft Krimhalvön som sitt hem genom åren. En historia som sträcker sig ett sisådär 2000-3000 år tillbaka. (Och ja, Wikipedia hjälpte till med folkslagen ovan).
Bara en sån sak. Vandra längs stranden av Svarta Havet, stänkas ner av samma vågor som en gång stänkte ner Goter och Skyter, stänker nu ner mig. Tanken svindlar. Lägg där till att det var i Jalta herrarna Stalin, Hitler och Roosewelt gjord upp efter Andra Världskriget och att de förmodligen någon gång besökta havet, och jag känner mig än mer historisk. Herr Got, Fru Skyt, Stalin och Jag. Jalta-gänget, som de kallar oss. Och ta en titt snett uppåt runt om dig, och du ser snäklädda bergtoppar omsluta staden. Bergstoppar som många folkslag gömt sig i, under tider av krig, genom de många åren. Finns egentligen ingen ändå av vilken historisk bygd Eri rörde sig i.
Men åter till staden. Så ja, den är ganska rejält turistig. Längs strandpromenaden så finns allt det som här en rysk turisstad till. Du kan fotografera dig med en Apa på huvudet, en Örn på armen. Du kan köpa sovernirer och krimskrams av allehanda slag. Och, viktigt, med priser som sätts beroende på din etnicitet. Detta erfor vi. Tennfigurer föreställande ovan nämnda herrar kostade när Erik och min finländske vän frågade 400 grivna (ca 600kr). När min ryskspråkiga vän frågade senare var priset visst bara 100 grivna. Så kan det gå.
Annars så bjöd Jalta på lite känsla av att vara exotiskt när vi på kvällen, på väg mot Marchrutkan hem, hörde muslimska bönerna ropas ut från stadens minareter. Då Jalta har en lång historia av olika turkfolk, idag främst representerat av Krimtartarerna som anses härstamma från Jighis Khan och c:o när han invaderade Ryssland en gång i tiden, finns det alltså gott om muslimer på Krim i allmänhet och även Jalta. Bara en sån sak.
Palmer, Svarta Hav, trådbusslinje och minareter, i en och samma stad! Slå det, den som kan!
När mörkret på kvällen lagt sig över den fantastiska staden Jalta var det dags för Erik och vänner att åter sätta sig på en marchrutka hem till Simferopol. Dagen var till ändå. Intrycken oändliga. Storslagna, härliga. Vilken stad, vilket hav, vilken... Jalta!!
.... och då har jag ändå inte nämnt att Jalta bjöd på hela Ukraina-Vitryssland-trippens bästa snabbmatsupplevelse. Men det kommer senare, i Den Stora Snabbmatsguiden till Österopa.
Erik tackar för denna post, och hoppas ni kära läsare kan lite granna iallafall föreställa sig det storartade i denna städernas stad.
På återhörande inom kort!
Javisst. Erik lovade Jalta-rapport, och Jalta rapport skall det bli.
Och kort sagt kan man säga att det är ett fantastiskt ställe. För att vara i det annars rätt träliga Ukraina är det ett under av intressitans.
Det fanns sig nämligen så, en Januaridag nådens år 2007 att Erik hade en en ledig dag och tänkte att den kan man ju utnyttja på nåt roligt sätt. Så sagt och gjort, på morgonen denna dag satte sig Erik, tillsammans med tre vänner, av Finländsk, Sydkoreansk, Rysk och Uzbekisk härkomst, tillsammans med två lokala Simferopolbor på en Marchrutka för att ta färden till Jalta. Det lovade landet.
I förra posten skrev jag ju att Jalta och Simferopol skryter med att vara slut- respektive ändpunkterna för världens längsta trådbusslinje dryga (8 mil!). Emellertid. Tre timmar i en seeg trådbuss kändes inte så lockande, då var en timme i marchrutka mer lagom.
Och det intressanta började redan vid resan. Nej, inte bottar vid avfärden denna gång, men ändå. I Simferopol var det vi avfärd ett par grader varmt, 4-5 kanske. Men vägen till Jalta går över de krimska bergen och halvvägs längs resan, när vi åkt uppför i ca 40 minuter är det minsann en skylt som visar att vi vi har nått högsta punkten, 752 m over Svarta Havet. Det är den högsta höjden som vägen passerar över bergspassagen Kujbysjeve [Куйбышеве]. Och vad är då intressant med det? Jo. För det påverkar klimatet. Där, på höjderna, var det rikligt med snö och förmodligen strax under 0, eftersom snön låg kvar. I Simferopol där vi startade var det ingen snö alls, nämligen. Och i Jalta... Jalta... Jalta.
Detta underbara ställe. Denna städernas stad. Där hade vi såklart ingen snö. Där var det bara fint. Där var det drygt 10 grader varmt. Där var allt grönt. Där var det fortfarande blommor som levde. Och störst av allt, kära bloggläsare, där fanns Palmer! Riktiga palmer! Sådana där man ser på TV från Söderhavs-Öar. Palmer, förvisso utan kokosnötter, men ändå. Och där fanns Svarta Havet. Det stora, mytiska, svarta havet. Det hav som lurar på oändliga gåtar. Ett hav som svalt oändligt med folk; Skyter, Mongoler, Kimmerier, Greker, Goter, Byzantiner, Kumaner, Khazarer, Venetianer, Samatarier, Kertjesser, Kiptjaker, Mongoler och Bulgarer och Ryssar och Ukrainare och förmodligen tjugielva olika folkslag till, som alla har haft Krimhalvön som sitt hem genom åren. En historia som sträcker sig ett sisådär 2000-3000 år tillbaka. (Och ja, Wikipedia hjälpte till med folkslagen ovan).
Bara en sån sak. Vandra längs stranden av Svarta Havet, stänkas ner av samma vågor som en gång stänkte ner Goter och Skyter, stänker nu ner mig. Tanken svindlar. Lägg där till att det var i Jalta herrarna Stalin, Hitler och Roosewelt gjord upp efter Andra Världskriget och att de förmodligen någon gång besökta havet, och jag känner mig än mer historisk. Herr Got, Fru Skyt, Stalin och Jag. Jalta-gänget, som de kallar oss. Och ta en titt snett uppåt runt om dig, och du ser snäklädda bergtoppar omsluta staden. Bergstoppar som många folkslag gömt sig i, under tider av krig, genom de många åren. Finns egentligen ingen ändå av vilken historisk bygd Eri rörde sig i.
Men åter till staden. Så ja, den är ganska rejält turistig. Längs strandpromenaden så finns allt det som här en rysk turisstad till. Du kan fotografera dig med en Apa på huvudet, en Örn på armen. Du kan köpa sovernirer och krimskrams av allehanda slag. Och, viktigt, med priser som sätts beroende på din etnicitet. Detta erfor vi. Tennfigurer föreställande ovan nämnda herrar kostade när Erik och min finländske vän frågade 400 grivna (ca 600kr). När min ryskspråkiga vän frågade senare var priset visst bara 100 grivna. Så kan det gå.
Annars så bjöd Jalta på lite känsla av att vara exotiskt när vi på kvällen, på väg mot Marchrutkan hem, hörde muslimska bönerna ropas ut från stadens minareter. Då Jalta har en lång historia av olika turkfolk, idag främst representerat av Krimtartarerna som anses härstamma från Jighis Khan och c:o när han invaderade Ryssland en gång i tiden, finns det alltså gott om muslimer på Krim i allmänhet och även Jalta. Bara en sån sak.
Palmer, Svarta Hav, trådbusslinje och minareter, i en och samma stad! Slå det, den som kan!
När mörkret på kvällen lagt sig över den fantastiska staden Jalta var det dags för Erik och vänner att åter sätta sig på en marchrutka hem till Simferopol. Dagen var till ändå. Intrycken oändliga. Storslagna, härliga. Vilken stad, vilket hav, vilken... Jalta!!
.... och då har jag ändå inte nämnt att Jalta bjöd på hela Ukraina-Vitryssland-trippens bästa snabbmatsupplevelse. Men det kommer senare, i Den Stora Snabbmatsguiden till Österopa.
Erik tackar för denna post, och hoppas ni kära läsare kan lite granna iallafall föreställa sig det storartade i denna städernas stad.
På återhörande inom kort!
9 mars 2007
Popunder, buss och Ukrainsk tråkstad.
Käre läsare, tiden går fort ibland. Två veckor och kanske mer och ännu ingen post. Men håll ut, nu kommer det!
Den 23:e december 2005 startade Erik sin trip som kom att pågå i två månader och omfatta tre länder; Ryssland, Vitryssland och Ukraina.
Och om detta finns såklart massor att berätta. Smått och stort. Men om vi försöker ta det från början, och sedan följer vi upp med poster för att reda ut detaljerna.
Det begavs sig alltså med buss från Avtovokzal, busstationen i Rostov sent på fredagskvällen den 23 December. En buss som skulle gå från Rostov till Simferopol på Krim i Ukraina. Det hade ju inte behövt vara vidare spännande alls, om det nu inte var några små lustiga omständigheter just i samband med avresan. För det första, det var en svensk buss. Ja, alltså inte en Volvo sådär i största allmänhet, sådana finns det ju många av. Utan en svensk buss som det stod "TimråExpress" (om minnet inte sviker mig nu) på. Bara en sådan sak, åka från Rostov till Simferopol, men en Timrå-buss. Hur ofta händer det på en skala? Det var det första. Sedan var det intressanta händelse nummer två: I samma ögonblick det var dags att stiga ombord spelades, från högtalare utanför någon kiosk i närheten musik. Svensk musik, som tidigare har rapporterats om här på bloggen. Vi talar det svenska stjärnskottet BassHunter! Vi talar, kära läsare, Botten Anna! Sådär ett halvår efter att låten nådde sin kulmen i Sverige, kunde vi alltså höra den i Rostov spelas, när vi steg ombord på en svensk buss för att åka till Simferopol. Det är sådant som gör livet, låt oss säga, lite kryddigare.
Sedan gick resan som den skulle, svenska bussar kan man ju som bekant lita på, och på julaftonsmorgonen var vi framme Simferopol, den Autonoma Krimrepublikens huvudstad!
Angående Simferopol finns det väl egentligen inte så mycket intressant att säga. En ganska tråkig stad med visst turistigt centrum. En stad att besöka och en stad att glömma. En sak är dock stort med staden. Kanske rent enormt. Simferopol utgör en ändhållplatsen för världens längsta trådbusslinje! Nämligen den som går från Simferopol till Jalta...
...och lika trälig som Simferopol, lika fantastiskt spännande, skön och trevlig är Jalta!
Och om det återkommer vi i nästa post.
På återläsandes!
Den 23:e december 2005 startade Erik sin trip som kom att pågå i två månader och omfatta tre länder; Ryssland, Vitryssland och Ukraina.
Och om detta finns såklart massor att berätta. Smått och stort. Men om vi försöker ta det från början, och sedan följer vi upp med poster för att reda ut detaljerna.
Det begavs sig alltså med buss från Avtovokzal, busstationen i Rostov sent på fredagskvällen den 23 December. En buss som skulle gå från Rostov till Simferopol på Krim i Ukraina. Det hade ju inte behövt vara vidare spännande alls, om det nu inte var några små lustiga omständigheter just i samband med avresan. För det första, det var en svensk buss. Ja, alltså inte en Volvo sådär i största allmänhet, sådana finns det ju många av. Utan en svensk buss som det stod "TimråExpress" (om minnet inte sviker mig nu) på. Bara en sådan sak, åka från Rostov till Simferopol, men en Timrå-buss. Hur ofta händer det på en skala? Det var det första. Sedan var det intressanta händelse nummer två: I samma ögonblick det var dags att stiga ombord spelades, från högtalare utanför någon kiosk i närheten musik. Svensk musik, som tidigare har rapporterats om här på bloggen. Vi talar det svenska stjärnskottet BassHunter! Vi talar, kära läsare, Botten Anna! Sådär ett halvår efter att låten nådde sin kulmen i Sverige, kunde vi alltså höra den i Rostov spelas, när vi steg ombord på en svensk buss för att åka till Simferopol. Det är sådant som gör livet, låt oss säga, lite kryddigare.
Sedan gick resan som den skulle, svenska bussar kan man ju som bekant lita på, och på julaftonsmorgonen var vi framme Simferopol, den Autonoma Krimrepublikens huvudstad!
Angående Simferopol finns det väl egentligen inte så mycket intressant att säga. En ganska tråkig stad med visst turistigt centrum. En stad att besöka och en stad att glömma. En sak är dock stort med staden. Kanske rent enormt. Simferopol utgör en ändhållplatsen för världens längsta trådbusslinje! Nämligen den som går från Simferopol till Jalta...
...och lika trälig som Simferopol, lika fantastiskt spännande, skön och trevlig är Jalta!
Och om det återkommer vi i nästa post.
På återläsandes!
19 februari 2007
Från Rostov till Simferopol, från Minsk till Rostov...
Oooooo...ch vi är framme igen!!
Två månader har gått. Två länder har avverkats, två huvudstäder, två vitryska byar och två ukrainska turistorter.
Rubel har blivit Grivnas. Grivnas har blivit Rubel igen, fast då vitryska, och dessa rubel har nu återigen blivit ryska rubel.
Vintern har kommit, vintern har gått, våren har anlänt, våren har försvunnit för att tas vid av bitande vinterkyla, för att återigen har ge med sig, nånstans i höjd med de västukrainska åkerfälten.
Förkylning har varit, förkylning har gått, ny förkylning har anlänt.
Med andra ord. Finns massor att skriva om. Intryck att dela med sig av. För tro det eller ej. Ukraina och Vitryssland, är inte detsamma som Ryssland. Även om det otränade, skandinaviska, ögat har svårt att se skillnad ibland.
Så vänta er en spännande tid med noggrana redogörelser om Bela Cola, Vitrysk renhet och Shaurma.
Två månader har gått. Två länder har avverkats, två huvudstäder, två vitryska byar och två ukrainska turistorter.
Rubel har blivit Grivnas. Grivnas har blivit Rubel igen, fast då vitryska, och dessa rubel har nu återigen blivit ryska rubel.
Vintern har kommit, vintern har gått, våren har anlänt, våren har försvunnit för att tas vid av bitande vinterkyla, för att återigen har ge med sig, nånstans i höjd med de västukrainska åkerfälten.
Förkylning har varit, förkylning har gått, ny förkylning har anlänt.
Med andra ord. Finns massor att skriva om. Intryck att dela med sig av. För tro det eller ej. Ukraina och Vitryssland, är inte detsamma som Ryssland. Även om det otränade, skandinaviska, ögat har svårt att se skillnad ibland.
Så vänta er en spännande tid med noggrana redogörelser om Bela Cola, Vitrysk renhet och Shaurma.
21 december 2006
Mer jul!
Tiden flyger! Två veckor och mer än så har gått sedan senaste blogposten. Från Advent till Dan före Dan. Nästan iallafall.
Som vanligt finns det mycket att berätta.
Men vi börjar med det största. Det stora eviga dramat som förföljt mig de senaste veckorna. Vi talar om strumpor. För jag säger er på en gång: Att köpa strumpor i Rostov är minsann inte detsamma som i gamla Sverige. Men vi tar det från början. Måndagen för snart två veckor sedan. En ledig dag och jag tänkte, så bra, idag skall jag köpa strumpor! Så jag tar spårvagnen mot en centralt beläget köpcentrum. Perekrestok hette den minsann. Där borde det ju finnas strumpor. För på MAXI och OBS! och liknande instutitioner i Sverige köper jag ju alltid mina strumpor. Men tror ni det fanns där? Nej då. Knallar runt centrala delarna av stan, hittar en sportbutik, typ Stadium. Går in där för där måste det ju finnas strumpor. Tror ni de fanns där? Nääe då. Går vidare mot ”Tsentralnij riynak”, centrala marknaden. Där måste det ju gå att köpa vanliga rediga strumpor. Tror ni jag hittade nåt? Nääääe då. Fanns strumpor, men av nåt slags rysk modell, om än ”Made in China”, som inte alls är vidare bekväma. Jag vill ju ha vanliga hederliga strumpor som man köper i närmaste affär i Sverige. Sådana där vita historier som säljs i 5- och 10-pack oftast. Intersport-sockar är ju närmast ett begrepp. Men jag fick se mig besegrad den dagen och återvände dyster hem.
I fredags fick såpan en fortsättning. Jag hade tagit mig lite ledigt och tänkte, ”Jag åker till Ramstor, där MÅSTE det ju finnas strumpor”. Ramstor är ett bautaköpcenter i Rostov med dels en storstorstor mataffär i ICA MAXI-stuk (som alltså säljer mat men också snudd på allt annat), och dels många andra mindre affärer av olika slag. Där hade jag ju nämligen förrut köpt strumpor med stor framgång. Så tror ni jag fann några strumpor där? Näääääääääääääääääääe då. Jag knallar runt en timme i ett stor köpcentrum men inte på ETT ENDA STÄLLE gick det att köpa vanliga hederliga vettiga strumpor. Skall det vara så? Jag bara undrar. Ni tror ni kanske jag är bitter. Men jag? Bitter?...
För hugade affärsmän ligger alltså marknaden öppen för att bli importör av svenska strumpor till Rostov.
Annat som finns att berätta? T.ex att jag såg reklam för att Intersport skall öppna i Rostov. Jag som trodde att det var någon helsvenskt. Men kanske kan det innebära en ljusning på strumpfronten?
När vi ändå talar om kläder. Lyckades köpa ett par Jeans här i veckan. Ett par vanliga svarta jeans. Det lustiga var bara att det var av märket Lewis, men kostade 200 rubel, ca 50kr. Med det var de de billigaste av alla jeans i affären. Extra instressant blir det då jag bara dagarna innan sett Lewis egen butik, där kostade jeansen i regel 1500 rubel och uppåt. Dvs 400kr eller mer. Men så är ju också Rostov möjligheternas stad!
Som jag skrev i inledningen, tiden flyger fram. Flyger fram till den grad att det i skrivande stund är torsdagen den 21 december 2006. Det betyder att denna blog riskerar att bli tyst för ett tag. Redan den 23 sätter jag mig på en buss till staden Simferopol på Krim i Ukraina. Sedan kommer jag bliva där ett slag, färden kommer sedan gå vidare Jag vet inte hur det kommer vara med internetåtkomst där så jag törst inte lova någon ny post förrens i mitten av Februari då jag återvänder till Rostov. Förhoppningsvis kan jag väl dock nås på e-posten lite bättre.
Men jag tackar alla kära läsare för att flitigt ha följt denna blogg genom hösten och önskar alla kära läsare en riktigt God Jul och Gott Nytt År!
С Рождеством и новым годом!
Som vanligt finns det mycket att berätta.
Men vi börjar med det största. Det stora eviga dramat som förföljt mig de senaste veckorna. Vi talar om strumpor. För jag säger er på en gång: Att köpa strumpor i Rostov är minsann inte detsamma som i gamla Sverige. Men vi tar det från början. Måndagen för snart två veckor sedan. En ledig dag och jag tänkte, så bra, idag skall jag köpa strumpor! Så jag tar spårvagnen mot en centralt beläget köpcentrum. Perekrestok hette den minsann. Där borde det ju finnas strumpor. För på MAXI och OBS! och liknande instutitioner i Sverige köper jag ju alltid mina strumpor. Men tror ni det fanns där? Nej då. Knallar runt centrala delarna av stan, hittar en sportbutik, typ Stadium. Går in där för där måste det ju finnas strumpor. Tror ni de fanns där? Nääe då. Går vidare mot ”Tsentralnij riynak”, centrala marknaden. Där måste det ju gå att köpa vanliga rediga strumpor. Tror ni jag hittade nåt? Nääääe då. Fanns strumpor, men av nåt slags rysk modell, om än ”Made in China”, som inte alls är vidare bekväma. Jag vill ju ha vanliga hederliga strumpor som man köper i närmaste affär i Sverige. Sådana där vita historier som säljs i 5- och 10-pack oftast. Intersport-sockar är ju närmast ett begrepp. Men jag fick se mig besegrad den dagen och återvände dyster hem.
I fredags fick såpan en fortsättning. Jag hade tagit mig lite ledigt och tänkte, ”Jag åker till Ramstor, där MÅSTE det ju finnas strumpor”. Ramstor är ett bautaköpcenter i Rostov med dels en storstorstor mataffär i ICA MAXI-stuk (som alltså säljer mat men också snudd på allt annat), och dels många andra mindre affärer av olika slag. Där hade jag ju nämligen förrut köpt strumpor med stor framgång. Så tror ni jag fann några strumpor där? Näääääääääääääääääääe då. Jag knallar runt en timme i ett stor köpcentrum men inte på ETT ENDA STÄLLE gick det att köpa vanliga hederliga vettiga strumpor. Skall det vara så? Jag bara undrar. Ni tror ni kanske jag är bitter. Men jag? Bitter?...
För hugade affärsmän ligger alltså marknaden öppen för att bli importör av svenska strumpor till Rostov.
Annat som finns att berätta? T.ex att jag såg reklam för att Intersport skall öppna i Rostov. Jag som trodde att det var någon helsvenskt. Men kanske kan det innebära en ljusning på strumpfronten?
När vi ändå talar om kläder. Lyckades köpa ett par Jeans här i veckan. Ett par vanliga svarta jeans. Det lustiga var bara att det var av märket Lewis, men kostade 200 rubel, ca 50kr. Med det var de de billigaste av alla jeans i affären. Extra instressant blir det då jag bara dagarna innan sett Lewis egen butik, där kostade jeansen i regel 1500 rubel och uppåt. Dvs 400kr eller mer. Men så är ju också Rostov möjligheternas stad!
Som jag skrev i inledningen, tiden flyger fram. Flyger fram till den grad att det i skrivande stund är torsdagen den 21 december 2006. Det betyder att denna blog riskerar att bli tyst för ett tag. Redan den 23 sätter jag mig på en buss till staden Simferopol på Krim i Ukraina. Sedan kommer jag bliva där ett slag, färden kommer sedan gå vidare Jag vet inte hur det kommer vara med internetåtkomst där så jag törst inte lova någon ny post förrens i mitten av Februari då jag återvänder till Rostov. Förhoppningsvis kan jag väl dock nås på e-posten lite bättre.
Men jag tackar alla kära läsare för att flitigt ha följt denna blogg genom hösten och önskar alla kära läsare en riktigt God Jul och Gott Nytt År!
С Рождеством и новым годом!
2 december 2006
Tomten är lite sen, han har fått problem...
Håll i hatten, Erik bloggar igen, redan efter en knapp vecka!
Vad finns att berätta? En beprövad fråga, om en säga.
Till exempel att det regnar idag, att jag har lagat Borsjtj och att afrikaans är ett underligt men intressant språk. Men vi tar det i ordning.
Vädret, alltid lika intressant. Eller ointressant om man vill så. Hur är det då? Jodå, har varit en grå vecka må man säga. Reng, grått och disisgt. En klassisk Rostov-höstvecka med andra ord! Trääälig om man så vill.
Så har denna vecka haft exotiskt besök på skolan. Lärare ifrån mörkaste Sydafrika! Fast just nu boende i Moskva och inte alls svarta, men ändå. Om dem kan man säga mycket, men det intressantaste Erik noterat är deras språk. Till att börja med deras engelska, som låter väldigt intressant. En accent att räkna med, kan man säga. En dos brittisk engelska. ”Kaaant”, ”Daaans” osv istället för ”Käänt och Dääns”. Till det lite tüsk stil på det hela, lite sådär Arnold om man tänker. Väldigt intressant! Detta om engelskan, men sedan har vi ju deras egna språk, deras första språk. Afrikans (med reservatin för stavning). Ett väldigt intressant språk! Redan från början när jag hörde de talas väcktes mitt språköra och tyckte, ja det var ju ett festligt språk. Fast efter att haft koreaner omkring sig bra länge har man vant sig vid det mesta. Det riktigt intressanta blir ju när det visar sig att svenska och afrikans bitvis är väldigt lika! Detta uppdagades då min finske vän, på svenska (med stark accent dock), säger någon enkel mening typ ”jag talar svenska” och det förstås av sydafrikanerna di två. Festligt! Visar sig vid vidare undersökning väldigt ofta vara likt svenskan, bara lite annorlunda betoning och accent. Smaklig måltid, ”smaklete maltaid” typ. Häftigt! Ibland tycker jag mig finna att det är ganska nära danskan, när det kommer till uttalet. Fast med sådana där tyska / holländska djupa ”ach”-ljud. Mycket faschinerande. Utan att ha läst på så mycket så vill jag minnas att språket skall komma från Holländskan ursprungligen, från det att holländare koloniserade Sydafrika nån gång då för 100+ år sedan. Och holländska och tyska är ju rätt likt, och tyska och svenska. Sedemera säkert uppblandat med engelska som också är officiellt språk i Syafrika. Och engelska och svenska har ju som bekant väldigt många ord gemensamt.
Så kan det gå om man åker till Ryssland!
Och just det... Lagade lunch häromdagen. Var i köket och radion står på. Rysk radio. Denna dag inga botar, men väl sportnyheter. Erik lyssnar inte så överdriver kondenserat men hör att de börjar nämna Sverige [Швеция] upprepade ganger. Hör även att de talar om boxning [бокс]. De talar ganska snabbt och Erik hänger inte riktigt med, så han frågan en rysk vän som star brevid va de talade om. Jodå. Mycket riktigt. Det de ryska sportnyheterna kunde berätta är att proffsboxning numera skall bli tillåtet i Sverige! Fick det konfirmerat genom Dn.se senare också. Faschinerande.
Mat är det kul att skriva om också. Frukost är en typ av mat som är jätterolig, kan man tycka. Rolig eller ej, frukosterade jag imorse. Eller närmare halvtvå på eftermiddagen, men ändå. Det intressanta var ju då hvad jag åt. Vi tar det från början att jag igår var förbi en sväng vid good ol’
Karl Marx-torget [Площад им. Карла Маркса], där finns en liten mataffär. Storleksordningen en liten konsumbutik / stor bensinmack. Men det skojiga med den är att de har ett rikt utbud av ickeryska varor; Dumle, Geisha mm i godisväg. Men det jag köpte där igår var inte godis. Utan svenskt knäckebröd! Vasabröd för att vara exakt! Made in Filipstad! Fanns ett ganska riktigt utbud av olika sorters hårdbröd. Vasa samt Leksandsbröd. Mitt val föll på Vasa Orginal, som jag tror det hette. Det var alltså det jag åt till frukost i morse. Svenskt knäckebröd med rysk mjukost av märket Jantarnij [Яаптарный] (som kostar ungefär 2kr/paketet) och till det O’boy! Nåja. Kanske inte riktigt O’ boy men väl chokladdryckspulver som blandas med hett vatten. Smakade helfint vill jag lova. Och jag som egentligen inte är så förtjust i hårdbröd... Men det var ju svenskt! Patriotismen ökar med avståndet, verkar det som.
Så har ett gäng viktiga och allmänt intressanta saker avverkats då. Vi går ju snart in i Julen också. I skrivande stund är 1:a Advent redan imorgon! Inget som ryssarna firar eller vet vad är dock. Det först dock diskusioner att göra en nordisk räd i form av att baka pepparkakor framöver här. Samt att spela adventssånger. Erik lovar återkomma på det temat längre fram.
Annars önskar jag läsarna en god och trevlig första advent, och säger på återhörande!
...en liten sak bara. Bloggen passar på att säga stort grattis till Martin som fyller år på söndag.
С днём рождения тебя, братка!!
Vad finns att berätta? En beprövad fråga, om en säga.
Till exempel att det regnar idag, att jag har lagat Borsjtj och att afrikaans är ett underligt men intressant språk. Men vi tar det i ordning.
Vädret, alltid lika intressant. Eller ointressant om man vill så. Hur är det då? Jodå, har varit en grå vecka må man säga. Reng, grått och disisgt. En klassisk Rostov-höstvecka med andra ord! Trääälig om man så vill.
Så har denna vecka haft exotiskt besök på skolan. Lärare ifrån mörkaste Sydafrika! Fast just nu boende i Moskva och inte alls svarta, men ändå. Om dem kan man säga mycket, men det intressantaste Erik noterat är deras språk. Till att börja med deras engelska, som låter väldigt intressant. En accent att räkna med, kan man säga. En dos brittisk engelska. ”Kaaant”, ”Daaans” osv istället för ”Käänt och Dääns”. Till det lite tüsk stil på det hela, lite sådär Arnold om man tänker. Väldigt intressant! Detta om engelskan, men sedan har vi ju deras egna språk, deras första språk. Afrikans (med reservatin för stavning). Ett väldigt intressant språk! Redan från början när jag hörde de talas väcktes mitt språköra och tyckte, ja det var ju ett festligt språk. Fast efter att haft koreaner omkring sig bra länge har man vant sig vid det mesta. Det riktigt intressanta blir ju när det visar sig att svenska och afrikans bitvis är väldigt lika! Detta uppdagades då min finske vän, på svenska (med stark accent dock), säger någon enkel mening typ ”jag talar svenska” och det förstås av sydafrikanerna di två. Festligt! Visar sig vid vidare undersökning väldigt ofta vara likt svenskan, bara lite annorlunda betoning och accent. Smaklig måltid, ”smaklete maltaid” typ. Häftigt! Ibland tycker jag mig finna att det är ganska nära danskan, när det kommer till uttalet. Fast med sådana där tyska / holländska djupa ”ach”-ljud. Mycket faschinerande. Utan att ha läst på så mycket så vill jag minnas att språket skall komma från Holländskan ursprungligen, från det att holländare koloniserade Sydafrika nån gång då för 100+ år sedan. Och holländska och tyska är ju rätt likt, och tyska och svenska. Sedemera säkert uppblandat med engelska som också är officiellt språk i Syafrika. Och engelska och svenska har ju som bekant väldigt många ord gemensamt.
Så kan det gå om man åker till Ryssland!
Och just det... Lagade lunch häromdagen. Var i köket och radion står på. Rysk radio. Denna dag inga botar, men väl sportnyheter. Erik lyssnar inte så överdriver kondenserat men hör att de börjar nämna Sverige [Швеция] upprepade ganger. Hör även att de talar om boxning [бокс]. De talar ganska snabbt och Erik hänger inte riktigt med, så han frågan en rysk vän som star brevid va de talade om. Jodå. Mycket riktigt. Det de ryska sportnyheterna kunde berätta är att proffsboxning numera skall bli tillåtet i Sverige! Fick det konfirmerat genom Dn.se senare också. Faschinerande.
Mat är det kul att skriva om också. Frukost är en typ av mat som är jätterolig, kan man tycka. Rolig eller ej, frukosterade jag imorse. Eller närmare halvtvå på eftermiddagen, men ändå. Det intressanta var ju då hvad jag åt. Vi tar det från början att jag igår var förbi en sväng vid good ol’
Karl Marx-torget [Площад им. Карла Маркса], där finns en liten mataffär. Storleksordningen en liten konsumbutik / stor bensinmack. Men det skojiga med den är att de har ett rikt utbud av ickeryska varor; Dumle, Geisha mm i godisväg. Men det jag köpte där igår var inte godis. Utan svenskt knäckebröd! Vasabröd för att vara exakt! Made in Filipstad! Fanns ett ganska riktigt utbud av olika sorters hårdbröd. Vasa samt Leksandsbröd. Mitt val föll på Vasa Orginal, som jag tror det hette. Det var alltså det jag åt till frukost i morse. Svenskt knäckebröd med rysk mjukost av märket Jantarnij [Яаптарный] (som kostar ungefär 2kr/paketet) och till det O’boy! Nåja. Kanske inte riktigt O’ boy men väl chokladdryckspulver som blandas med hett vatten. Smakade helfint vill jag lova. Och jag som egentligen inte är så förtjust i hårdbröd... Men det var ju svenskt! Patriotismen ökar med avståndet, verkar det som.
Så har ett gäng viktiga och allmänt intressanta saker avverkats då. Vi går ju snart in i Julen också. I skrivande stund är 1:a Advent redan imorgon! Inget som ryssarna firar eller vet vad är dock. Det först dock diskusioner att göra en nordisk räd i form av att baka pepparkakor framöver här. Samt att spela adventssånger. Erik lovar återkomma på det temat längre fram.
Annars önskar jag läsarna en god och trevlig första advent, och säger på återhörande!
...en liten sak bara. Bloggen passar på att säga stort grattis till Martin som fyller år på söndag.
С днём рождения тебя, братка!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
